Åtminstone träningsmässigt. Inte frisk ännu. Varit hemma från jobbet i tio dagar och inte tränat på 14. Det är en riktigt förbjuden lång tid. Allra helst med Stockholm Marathon knackandes på dörren – löst, men ändå så pass hårt att man stör sig.
Det blev en längre promenad på långfredagen, vilket var ett litet trendbrott efter en längre tids soffliggande. Har väl egentligen mest brottats med en fruktansvärd trötthet – snarare än kraftiga förkylningssymtom. Även om huvudet värkt, näsan varit täppt och halsen ömmat en aning. Sjukdom av denna kaliber var det flera år sedan jag hade sist.
Igår, påskafton, var det traditionsenligt snapsande (brännvin special) och idag känns kroppen litet bättre. Oklart samband. Tur att det finns andra glädjeämnen i tillvaron, förutom träning.
Under dagens promenad provade jag jogga lite vid ett par – tre tillfällen, iklädd mjukisbyxor och oknutna gå-bort-skor:
Inte den bästa av värdemätare alltså, men inga värre host- eller svimningsattacker infann sig.
Visst hopp existerar nu om att kunna springa imorgon. Planen om att börja försiktigt för att undvika skador havererade redan under vintern, då det inte fanns utrymme för löpträning. Planen om att köra 1-2-3 timmar med en veckas vila – veckorna efter Vasaloppet, lika så.
Nuvarande plan: kommer gå på med ett tvåtimmarspass så fort jag blir frisk. Det måste till en chansning. Våga för att vinna-konceptet.
När detta blir av, får den som lever se…
Från val till smal-projektet 