Igång igen

Från misär till solskenshistorier. Snabba kast. Mindre snabb som löpare.

Som Adam Steen hade sagt: trött som skräcken, när jag vaknade. Efter ett par veckor där dygnsrytmen successivt förskjutits till det sämre, blev det en rejäl chock när jag skulle försöka kliva upp vid bättre tid i morse i. Omställningen till sommartid förbättrade knappast förutsättningarna för detta. 09.20 (8.20 med vintertid) fick därav anses som arla. Det ska bli skönt att komma igång med ordentligt förvärvsarbete och rutiner igen, från och med morgondagen.

image

Efter en delikat frukost bestående av två kokta ägg, en svart kopp Nescafé, en halv Kiwi och två glas vatten drog jag på mig löpartrosan och begav mig mot Hellasgården, söder om Stockholm. Området är mycket fint för obanad löpning.

Caroline Wilbois var med och drog fram frånvaltillsmal-projektet över stock och sten. Hon sken i kapp med solen, medans jag fick slita. Som vanligt alltså. Två timmar var planen och två timmar blev det. Till allra största delen obanat, men också mindre stigar och mot slutet lite grusvägar. Pulsklockan dog efter 1h 12min, då hade jag hunnit 6,85km med en medelpuls på 60%. Snustempo med andra ord. Dock fullt tillräckligt för att ta kol på benmuskulaturen, till skillnad mot i skidåkning – där åtminstone jag klarar av att surfa fram på ett mycket behagligare vis, i lägre pulszoner. Mot slutet gick det lite fortare – men man skrämmer knappast livet ur sina konkurrenter genom att blogga om löppass på 10min/km.

Hade en flaska vatten med mig under passet. Energi i form av fettreserver finns det tillräckligt gott om.

image
The Dark Knight Rises

Känslan överlag var mycket bättre än jag hade vågat hoppats på. Det känns att vinterns skidåkning ändå byggt upp någon form av grund att stå på framöver. Jag var rädd att känslan skulle vara ungefär som i oktober/november, då jag precis kommit igång med träningen.

Det är nu nio veckor och fem dagar till Stockholm Marathon. 68 dagar. Jag räknar med att jag maximalt kommer kunna springa två pass i veckan till en början, följt av kanske tre pass i veckan längre fram i tiden. Målet blir att från och med nu hinna springa 25 pass innan maran. Det är inte mycket. Men det är lite.

Till en början kommer jag hålla mig till obanad löpning, för att vänja muskler/leder/senor/ligament utan att skada mig. Har förmodligen gått upp ett par kilo medans jag varit sjuk, så vågen visar mer troligt 90- än 85kg. Det vore självmord att gå på asfaltslöpning redan nu.

Nästa helg kommer jag försöka få till ett tretimmarspass i skog. Måste så fort som möjligt vänja mig vid långvarigt arbete av slaget löpning. Högt på priolistan står också tröskelintervaller men också ett 5km-löptest på något hårdare underlag. Värdemätare för vidare planering av träningen.

22 november gjorde jag det senast och klarade då av ett tempo på 4.21/km. 90% i snittpuls. Helt flack grusväg.
17 oktober sprang jag Coopertest på asfalt och grus i Torsby. 12min, så långt jag kunde. Då höll jag ett tempo motsvarande 4.07/km och hann således 2973 meter. 85% i snittpuls. Banprofilen hade något negativ höjdkurva, vilket bidrog till lite snabbare tid.

Nedräkningen kan börja..

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s