Motivationsbrist

Efter gårdagens pass blev det några timmar måleriarbete igen.

Klockan hade bara precis slagit 19, när jag fick ett infall av trötthet. Som ungkarl finns inte mycket att göra, så la mig i sängen, tittade på serie och somnade.

Vaknade med ett ryck, helt förtvivlad. Fan, jag glömde skenan – IGEN! Livrädd för att det var morgon. Kollade klockan – 01.50. Lite av en lättnad. In med skenan och sen lite ordentlig sömn (för mig, turbo-sömn).

Skulle gå upp vid 7, men det gick inte – utan sov till 8.30. Det är så förbannat tråkigt och jobbigt, att det ska behöva vara ”negativt” att somna tidigare än planerat.

Kroppen var inte helt på lag, det kände jag. Men utan frukost blev det språngmarsch mot Täby Konstsnöspår.

Tre timmar var planen. Det var roligt i noll meter och slutade med att jag avslutade i förtid. Hade absolut ingen motivation. Motivation och överskott är samma sak enligt mig – så jag hade helt enkelt för dåligt överskott. Med riktigt mycket otur, så är det en förkylning som tornar upp. Det får vi se, vad det lider.

För första gången (vad jag kan minnas) sedan starten av från val till smal-projektet, så följde jag inte planen. Första gången det inte varit roligt att träna. Men kroppen vet bäst – så är det. För mig är glädje och motivation det tydligaste tecknet på att kroppen är mottaglig för träning.

Tiden fylldes ut med stakning i saxbacken (återigen) samt inslag av ”smirre-stak” för att få död på triceps, utan att fullfölja planen tidsmässigt.

7,5h på Täby’s 1.8km, på tre dagar – det fick räcka.

Inte allt för bedrövad över det åkte jag sen till Huvudsta för möte med kund. Vidare till Swix huvudkontor i Fiskartorpet. Pontus Karlsson, Tureberg, bröt staven på första varvet av Roslagsloppet – så jag lånade ut min. Det tog bara några varv, så bröt han också min stav. På jakt efter ny, med andra ord.

Efter lite kohandel så slutade ”en ny stav” med att jag gick därifrån med ett par Triac 2.5 (istället för 2.0). Ska bli kul att testa.

Stort (enormt) tack till Jim-mannen på Swix för bra samarbete med Roslagsloppet och en bra service på det personliga planet.

Jag kan säga, utan att krydda, att jag kört på Swix-produkter genom hela min långloppskarriär. På rak arm, så minns jag bara ett enda lopp, som jag åkt på annat pulver än Swix.

Det var på Bessemerloppet 2011. Den gången hade jag precis träffat på Kent från Vauhti, när jag jobbade på Skidsport Bromma. Han berättade att bröderna Aukland kört Tartu Ski Marathon på deras pulver för rejält kall-före helgen innan.

Bessemerloppet hade -16 i starten och jag seedade mig till elitledet med fästvalla och stavar som var 151.5cm. Nu kör jag med 155cm (183cm lång), efter att ha vuxit någon centimeter. Sjukt nog.

Jag har aldrig haft dåliga skidor. Någonsin. Aldrig dåliga.

(Mitt favoritpar har jag inte slipat sedan 2010 – standardslip på Skidsport Bromma).

Med pryl-rus for jag till Sigtuna för att kolla in min gamla tränarkollega i CP1000, Robert Carlsson’s bygge.

En insats ska göras med spackelspadar och skarvremsa vad det lider.

Hämtade upp Petter Kråkbens skidor av Borsten Olsson på Norrbil. Ett antal skidor har hämtats på diverse olika platser de sista dagarna. Göras redo för Bessemerloppet. Man är som en knarklangare – någon hundralapp där, en femhundring där och kanske en tusenlapp där.

Man får kämpa i svetsarens Sverige, om man har F-skatt. Sammantaget ska det resultera i ett drägligt leverne.

Om mamma och pappa ändå tvingat en till universitets-examen… Vars hade man varit?

Kom hem, och i posten fanns ett brev från Nordenskiöldsloppet:

Envis som en åsna. Ja, plus moms kanske. Men ni som följt bloggen vet ju vad jag tycker om ultra super duper mega-upplägget. Det är inte en skidtävling för mig.

Tävlingar som ger någon form av respekt att bara ”ta sig i mål”, är på inget vis tilltalande i mina ögon.

Kanske måste jag efter denna inbjudan omvärdera detta? Här sätts värderingarna verkligen på prov….

Det hela rundades av med ett styrelsemöte för BRF Gärdet.

Imorgon blir det ännu en attack mot Arninge GK. Först en sväng till Ljusterö med penslarna.

Men sen blir det vila, vill jag lova…