Nu är det gjort. Årets första löptävling. Ett klassiskt brödrost-race, lite utanför Norrtälje. Vackert. Äkta.
Nyste några ggr igår kväll, försov mig i morse och kände mig inte helt 100 – om jag ska vara ärlig. Kanske beror det på att jag försökt hålla mig nykter hela veckan och kroppen fick en smärre chock av detta? Det kändes dock bättre efter toalettbesök och frukost i form av en halvliter blåbärssoppa som jag hittade i bilen på väg till tävlingen. På med snarmaskinen ordentligt ikväll – så får vi hoppas det inte blir någon förkylning av detta…
Regnet tilltog fram mot start vilket gav hela upplevelsen en ytterligare dimension. Med 15 minuter kvar petade jag i mig två koffeintabletter och lagom till start kände jag mig odödlig, såklart. I vintras värmde jag inte upp till någon tävling, men idag joggade jag faktiskt i närmare 20 minuter för att känna mig redo när startskottet gick. Trots att man deltar i rent träningssyfte vill man ändå prestera. Dessutom blir det bättre träning om man gör det seriöst.
Missade första kilometermärket och hade inte speciellt bra koll på hastigheten, så jag gick enbart på puls. Passerade tvåkilometersmarkeringen på ca 8.15 – klart snabbare än vad jag tänkt, men med puls på 90% som planerat. Bedövad av koffeinet.
Här kom vi in i en längre slakmota och jag fick släppa den lilla gruppen jag svansade efter, för att pulsen inte skulle dra i taket. Hade mycket bra kontroll fram mot 3km-skylten men fick kramp/håll längs revbenen på ryggsidan. Gjorde ont när jag andades och istället för att utnyttja det lätta partiet ner mot fyra kilometer för att slappna av, fick jag kriga mot smärtan. Ovan att andas helt enkelt.
Passerade ändå 5km på 4.19/km i snitt. Snabbare än löptestet i november (4.21/km) trots 53 tagna höjdmeter. Utöver krampen började det bli rejält kuperat och jag tappade tryck.
Uppför betyder så småningom nedför. Återhämtade mig en aning med 1,5km kvar, men så fort jag försökte ta i stack pulsen iväg över 190 slag/minut. Fick hålla igen.
Med en kilometer kvar försökte jag höja farten en aning och var under 4min/km under kortare sekvenser. Detta höll till cirka 300 meter kvar och pulsen var uppe i 195 (95%). Sen ren överlevnad mot mål. Knapp styrfart.
Stapplade i mål på 35.19 enligt min GPS-klocka. Det ger en snittfart om 4.25/km. Tack vare pulsklockan kunde jag hålla mig under mjölksyratröskeln och kunde därför hålla pulsen mycket hög och jämn. Snittet landade på 91%. Jag kunde inte springa fortare helt enkelt.
Det är med blandade känslor jag analyserar loppet. Nöjd över att ha klarat målsättningen med 5sek/km. Skrämmande att se vilken nivå man håller. Hur dålig form man egentligen är i. Det är ett sjuhelvetes jobb som ska till, för att få ordning på detta…
Resultatlistan finns här!
Intressant är det ändå att man kan komma topp 750 på Vasaloppet med dessa kilometertider i löpning. Hoppas det kan inge lite hopp till alla andra från val till smal-projekt där ute. Man kommer långt på långlopp i skidor med rätt teknik och smarta taktiska lopp. Det finns mycket att ta av – det är ett som är säkert. Även om elitledet och gamla nivåer känns långt, långt långtbort – som Joakim Thåström hade sagt.
Dagens mest imponerande var ändå min klubbkompis Martti Mustonen. Han visade på rejäl finsk sisu:
56 år gammal (ung) bränner han av ett ganska kuperat asfalt/grus-lopp (totalt 89 höjdmeter på 8 km) på 29.58. Under 3.45/km. I vintras var han 1129:e på Vasaloppet. En jävla maskin och idol, är vad han är.
Nu väntar två eller tre dagar med arbetsdamp. Hoppas kunna få tid till att träna åtminstone på onsdag.
Pass #8 av 25 är i alla fall avbockat med guldstjärna i kanten. Garmin Connect visar en ”Training Effect” på 5.0 – överdriven träning…
Från val till smal-projektet 