OBS. Långt inlägg.
Anders W skrev så fint i kommentarsfältet på förra inlägget att han ville höra lite mer om min ”stakhistoria”. Därför kommer den här, i grova drag:
Förutom Staffan Larssons Vasalopp 1994, då han som förste åkare stakade hela vägen med blanka skidor (han gjorde detta pga knäskada), förekom ovallade skidor högst sporadiskt under 90-talet. Det var snöfattiga vintrar och ofta flacka ”reservbanor”, med plusgrader och sugande klisterföre. På enstaka ”kortare seedningslopp” valde de bästa åkarna då i bland att åka ovallat. Minns ett uttalande från Staffan Larsson, från vad jag tror var Hornbergsloppet: – Det var som att åka med bromsen i, efter att ha valt fäste när de andra stakade. På Vasaloppet skulle det dock dröja länge, innan man vågade prova blanka skidor i tätklungan igen.
1999: körde Uppland sitt DM över 30km klassiskt (individuell start) i Tierp. Banan har enbart kortare backar. Det var rejält blött och klister skulle suga oerhört mycket glid. Jonas Henningsson överraskade alla när han blev fyra (eller trea, det förekommer frågetecken än idag, huruvida tiden verkligen blev rätt i sekretariatet). Förutom att komma fyra, överraskade han framförallt genom att köra ovallat. Som absolut enda åkare. Det var extremt ovanligt vid denna tidpunkt.
Jag tog guld i H12 vid samma tävling. Redan på den tiden var jag väl utpräglad duktig på stakning. Tappade mycket mindre på landets bästa åkare i min ålder på stakning jämfört med i diagonal och skate. Mot de Uppländska åkarna var det tydligt att jag vann med större marginal på flackare banor.
Vid DM klassiskt året efter, 2000, åkte jag H13: Sträckan var 2,5km. Storvreta arrangör. Den som åkt det spåret, vet att det knappast går att hitta flackare bana. Jag ville köra ovallat minns jag, men farsan la ändå på klister. I efterhand var det såklart idiotiskt, eftersom att jag använde benen i kanske 15 sekunder av banans totalt kanske 8-9 minuter. Att åka ovallat vid denna tidpunkt var som sagt väldigt kontroversiellt och man förstår väl farsan, att man inte gärna skickat ut ett barn på 13 år med ovallade skidor.
Hängde trots åldern med en del i utvecklingen tack vare min klubbkompis Jonas Henningsson, som hade gjort sitt första Vasalopp 1997 och då gjorde entré in i långloppens värld. Ofta var det jag, farsan syrran och Jonas som tränade ihop. Klart man blev inspirerad och det var mycket snack om stakning redan då.
Jag älskade skidåkning och i VHS:ens tidevarv satt jag efter skolan och tittade på gamla inspelade skidtävlingar – om och om igen. OS i Lillehammer, VM i Trondheim och så vidare…
Var väldigt liten till växten och resultaten var därför skrala under perioden 15-18 år. Mitt brinnande intresse för skidor, skidteknik och vallning upphörde dock aldrig, utan blev bara större och större.
2004: åkte jag därför Kortvasan med Linus Mood istället för Junior-SM (då det ändå var lönlöst). Det var lite vallaföre och på grund av oklara omständigheter bestämde jag mig därför att åka OVALLAT för första gången på en tävling! Såklart inspirerad av Jonas, som följt upp DM 3-milen med fler andra ovallade seedningslopp.
Linus farsa var med som chaufför och jag minns att han stod både i Hökberg och Eldris och frågade om jag verkligen inte skulle ha lite fäste på skidorna ändå?
Därefter tror jag det blev mer regel än undantag för både mig och Jonas att åka ovallat. DM 15km i Knutby 2005 vet jag med säkerhet gick ovallat. På den här tiden rådde inte full långloppspsykos utan man åkte kortare tävlingar som Öregrundsloppet, Brottbyloppet, Åsloppet, DM, DM-stafett och sprint-DM och så vidare under januari månad. Det gjorde valet av ovallade skidor enklare – då man inte blev avskräckt av distansen. Folk hemma i Uppland undrade vad i helvete vi höll på med?
2005/2006: gjorde jag min första säsong som långloppsåkare (H19), men en kall och snörik vinter gjorde att det blev fästvalla på både seedningsloppen och Vasaloppet. Jag blev 1048:e i min premiär. Resonemanget var att man bara kunde staka så länge det var grovkorning snö och mer lättåkt före. Allra helst klisterföre – då effekten på glidet blev större när de andra åkte med klister.
Till saken hör att både jag och Jonas var lite lagom lönnfeta och vår konditionsnivå var betydligt lägre än de vi konkurrerade med. I löpning fick vi stryk i minuter/km av de vi åkte jämnt med på skidor. Dessutom åkte vi båda alltid med för hårda skidor med för kort och för tunt vallat – allt i rädsla för att tappa glid. Så fort det gick uppför blev vi stumma när de andra diagonalade och då vet alla att det är svårare att få fast skidorna. Resultatet blev att man ändå fick staka, då det var enda möjligheten att komma framåt.
2007: åkte jag JSM i Häverödal och blev 59:a av 68:a i min klass. För mig var det ett naturligt val att åka ovallat, då jag ”alltid” gjorde det på tävlingar i Uppland. Detta var jag helt ensam om. Samma vinter gjorde jag mitt första långlopp ovallat (om jag minns rätt). Bessemerloppet. Vasaloppet kändes dock alldeles för långt för att staka och vi valde fäste. Både Jonas och jag.
Jag blev kraftigt förkyld någon vecka innan loppet och blev 1410:e på Vasan, efter att ha väggat ganska rejält. Något som fångades på film. Har generellt haft missflyt med sjukdom under och inför Vasaloppet genom åren.
Säsongen 2007/2008: bodde jag i Oslo. Den kuperade terrängen gjorde att jag blev tvungen att lägga in pass då jag bestämde mig för att nästan bara staka. Annars blev det mycket diagonalåkning och fartställning, då kuperingen var sådan. Tror jag körde tre eller fyra sådana pass (90min/st). Dessutom hade jag gummislangar jag drog i 3x30drag, efter varje pass – sista månaden inför Vasaloppet.
Körde fäste på Stenfjellrunden, men ovallat på Orsa Grönklitt Ski Marathon (seedade mig till elitled) och Skinnarloppet. Det var de tävlingar jag körde den vintern.
Kände mig stark inför Vasaloppet och äntligen vågade vi testa ovallade skidor för första gången på Vasaloppet. Efter stakning i de norska slakmotorna kändes nästan startbacken kort, någon liten klocka ringde. Jag blev 149:a och Jonas 245:a. Jerry Ahrlin blev 3:a på ovallade skidor. Ett genombrott för stakningen.
Därefter är det lättare att rabbla upp de lopp jag kört med fäste:
Bessemerloppet 2011 (klarade elitledet)
Vasaloppet 2010 (tyvärr)
Intersportloppet 2012
Generellt rörande stakträning från min sida:
Förutom de pass jag nämnde ovan, kan jag eventuellt komma på ett enda pass som jag och Jonas körde vintern 2011 eller 2012 (4h) på Nordronaspåret i Norrtälje, som gått i stakningens tecken. Den gången var det så isigt att det inte var lönt att lägga fästvalla.
I övrigt kan jag inte minnas att jag kört ett enda pass med intentionen att det ska vara ett rent ”stakpass”. Varken på skidor eller rullskidor. Så om vi räknar på ett totalt antal av tio pass sammantaget under alla år, så hamnar vi säkert ganska nära verkligheten.
Generellt har jag heller aldrig bedrivit någon styrketräning på gym. Totalt har det nog även här blivit runt tio pass, högst spontant utspridda över åren. Gummislangarna har däremot hängt med stötvis när andan fallit på.
SkiErg eller annan stakmaskin har jag aldrig använt.
Kuperingen hemmavid i Norrtälje gör att absoluta merparten av träningstiden blir stakning, oavsett om jag diagonalar i backarna eller inte. Det räcker. Eller räckte.
Vad har jag då gjort?
1. Jobbat fysiskt som målare
2. Aldrig varit blyg för att köra stakimpulser och stakryck i uppförsbackar på skidor och rullskidor under distanspass. Ofta när vi var på snöläger i tex. Grönklitt kunde vi köra två eller tre stakintervaller från botten av ”Pumphusbacken” till toppen av Stormon alternativt om ord. bansträckning till ”Grönklitt Ski Marathon” var uppdragen, svänga vänster och gå i mål på toppen av backen inne på elljus-spåret. Detta skedde dock aldrig på träningsläger före jul.
3. I princip aldrig kört intervaller på skidor eller rullskidor, utan valt löpning (även vintertid) för största effekt på konditionen
4. Bedrivit all rullskidträning på 2:or istället för 3:or, för att få snabbhet, explosivitet och tryck i åkningen.
Jag har varit borta tre säsonger från tävlingsskidåkningen och många säger att träningen har förändrats och att det finns nya effektiva sätt att gå till väga. Extrema långpass, mängder av stakning, SkiErg och tungt rullmotstånd på rullskidorna.
Jag har alltid hävdat att stakning egentligen inte handlar om att vara speciellt stark.
För mig personligen är det en stor del av från val till smal-projektet, att se huruvida detta stämmer. Har de nya träningsmetoderna fört utvecklingen såpass mycket framåt, att mina föråldrade metoder inte längre är gångbara? Det är intressant tycker jag.
Vidrörande stavlängd och stakning förs en intressant diskussion just nu. Även långt upp på yttersta världselit testas längre stavar. Lager157 gjorde till och med en revidering av tidigare uttalanden under veckan, på sin blogg. Flickmagneten Adam Steen har också bloggat om att testa längre stavar i det senaste.
Jag själv började min resa som stakåkare med stavar på 157,5cm. Inför tävlingarna säsongen 2007/2008 gick jag ner på 155cm. Då var jag 181cm. Upplevde att jag blev alldeles för trött i musklerna runt axlarna när jag stakade med de långa. Kändes bra till en början, men tappade fort tryck. Framåt 2011 och 2012 när jag gjorde mina bästa säsonger var jag nere mot 152,5 och 153cm. Tyckte jag fick ett helt annat driv på stakningen, med kortare stavar. Det handlar för min del om att komma ner med tyngden av ölmagen mellan stavarna. Använda kroppstyngden istället för muskelstyrka. Jag fokuserar mer på hur stavarna känns efter 3-4-5-6 mil i tävlingstempo. Det är då det känns relevant. Inte hur det känns på kortare sträckor. Hade du frågat mig med 5km kvar av Bessemerloppet hur långa mina stavar var, hade jag gissat på 170cm. Åker jag dock i distansfart, så märker jag knappt att stavarna finns där.
Kanske också här, har utvecklingen sprungit ifrån mig.
Nu under min comeback har jag kört 155cm, enbart för att jag inte orkat såga av stavarna. Har också tyckt att det känts bra, vilket jag varit lite förvånad över men ändå accepterat. Det fick sin naturliga förklaring då jag skaffade nytt pass inför Marcialonga. Jag mäter numera 182,5cm.
Precis som man petar i en lägre växel på bilen när man ökar farten -kan man öka farten (frekvensen) med korta stavar. Generellt känns det bäst uppför med längre stavar – men hur stor del av den totala tävlingstiden är uppförsstakning?
I min värld handlar stakning om att använda kroppstyngden och gravitationen (inte muskelstyrkan) så ofta som möjligt. Hur åstadkommer jag det? Med långa stavar är det lätt att tycka man får ett långt och kraftfullt tag – men får man det i mängd energi genom staven över tid? Skiljer det mellan elit, motionär och träningsmängd?
Det sista är nog inte sagt i saken.
Mer än en person har kommit fram till mig de sista säsongerna och sagt: fan, ni hade ju rätt ändå…
Från val till smal-projektet 
svårt val man fick nu då, har ju stakat i princip 90% av allt denna vinter, endast ett par riktigt lugna pass nu sista veckorna med fäste. All rullskidträning i somras va stakning trots tuffa banor på mellan 40-60 km(märks inte i vinter att man träna de i somras…), lite skillnad mot ditt träningsupplägg å ändå är du en grym stakare jämfört med en annan, må hända att man har en lite bristande teknik och ingen elitkarriär i bakgrunden. 😉
hur känns de flåsmässigt för dig stakning kontra diagonal? ja tycker ja spar kraft när ja stakar däremot går det inte lika fort, men de kan ju ha med intensiteten i stakningen att göra.
GillaGilla
Mycket lägre puls vid stakning, det är en stor anledning till att jag stakar. När jag var som mest vältränad gick det i princip lika fort som att åka med blandad teknik, även uppför – fast mindre mjölksyra!
GillaGilla
Läsvärt som vanligt och det var ju skönt att få veta att du tränar en del uppförsstakning även fast du åker med fäste 🙂
Själv minns jag första gången jag stakade uppför en saxbacke och blev förvånad över att det gick så bra. Det var dagen efter tävlingen i Harsa 2012 och jag kände mig pigg och stark. Tävlingen hade gått lite sådär då jag försökte ta mig runt med löjligt lite fästvalla, men utan att staka uppför. Alltså ingen ren stakning, det blev en del med frånskjut.
Nu åkte vi runt Blacksåsspåret och jag var sugen att diagonala uppför de brantare partierna. Men så är spåret söndersaxat och det är då jag stakar upp i ren ilska. Helgen efter var det dags för DM individuellt och stafett på konstsnön på Rudan (”långa rundan”) och eftersom jag aldrig tävlat utan fäste la jag trots allt på lite, lite.
Det faller sig då så tursamt att jag direkt efter min start får rygg på en som just åkt sitt första varv. En som tidigare var betydligt duktigare än jag (nu han dock lite sämre och jag lite bättre). Tack vare det så behöver jag aldrig ens försöka ta några tag med benen under loppet för jag märker att jag följer honom enkelt uppför när jag stakar. Tydligare än så kunde det inte bli. Tävlingen blev för övrigt mitt ”genombrott” (totalsexa, men ovanligt låg nivå).
När det gäller puls och stakning kontra diagonalåkning så är min känsla att jag i brantare backar måste ta i så pass mycket mer muskulärt vid stakningen att jag får lite högre puls än med fäste. Har bara gjort ett sådant test och det var några år sedan. Annars håller jag helt med om att stakning mer handlar om viktöverföring än styrka. Tror att jag är ett ganska bra bevis på det, åtminstone så som jag tar mig upp för halvbranta backar.
Vill gärna avsluta min långa text med att berätta att det var detta att Vasaloppet består av så mycket stakning som var en av anledningarna till att jag väntade så många år med att åka Vasan. Skidåkning för mig var att åka uppför eller utför. Jag hade alltid försökt åka så mycket motionsskidor det gick på vintrarna, men tyvärr aldrig med klubb. Till slut insåg jag att jag höll på att vänta så länge att jag riskerade bli gammal om jag väntade längre, så som 35-åring 2009 bestämde jag mig för att nästa år, då är det dags.
GillaGilla
När jag åkte mitt första Vasalopp 1979 fick jag veta efter loppet att segraren, Ola Hassis, hade kört ovallat. ”Det var så styggt i spåret”. Själv körde jag med en stav från mångsbodarna till Risberg där jag fick en plastkäpp från moon med en alldeles för lång läderrem som gjorde att jag tappade staven hela tiden,
I praktiken körde jag ovallat eftersom den enda effekten av klistret var att det fastnade barr och bark som bromsade farten. Det var därför Ola körde utan fästvalla.
Jag gick in på plats 215 på 4,37
Fluorvallan var inte uppfunnen
GillaGilla