Trasdockans återkomst (snurra du min värld)

Hur lång den blir, det vet bara Herren.

Maj månad slutade på: 25h 45minuter.

På den tiden var jag taggad och hungrig… Avstod Rullskidgalejet till förmån för rollen som tävlingsledare. Sen fyllnade arrangörsstaben in. Efter det har jag inte riktigt återhämtat mig.

 

 

 

 

 

 

Jag har haft ett par riktigt jobbiga månader. Efter 10-mila, så jobbade jag 41 dagar i rad (om man räknar in de ideella projekten: Roslagshelg (orientering) och Rullskidgalejet). För att förstå hur det är att vara tävlingsledare, så kan jag säga att telefonen kan ringa dygnet runt, och frågorna kan röra allt mellan: hur anmäler jag mig via TA, till: vilka trosor ska jag ha på mig?

Det är väl ingen större skada skedd. Jag tycker det finns något vackert i att arbeta för att värna om skidsporten. Och vem ska man klandra – i de flesta hyper-duper-ultra-omega-supra-tävlingarna, så är ju tävlingsledaren avlönad för sin roll. Men i föreningslivet – då har man först ett vanligt arbete att gå till. Utan egenföretagare skulle föreningslivet dö på ett par veckor. Det kan jag lova. Och stå för.

Men vad värre är, så har demonerna jagat mig. Träningen har fått stå tillbaka. I juni månad fick jag ihop totalt sex träningspass:
1st. tröskellöp
1st. fyllelöp (serviceman på maran)
1st. 20min rullskidpass (hämta bilen)
1st. Clownjogg (50min med Tynong)
1st. Rullskidor 1.40 A1
1st. Stavgångsintervaller

Totalt: 5h 35min

Blev övertränad i maj. Sliten hela tiden. Tappade lusten och viljan. Tappade allt.

Demonerna?

De sista cirka tre månaderna, så har jag drömt mardrömmar – varje natt. Ofta vaknar jag mitt i natten i soffan. Fast jag vet att jag lagt mig i sängen. Senast natten som gick.

Som om det inte vore nog, så vaknar jag ofta utan min apnéskena. Och ni som följt bloggen, vet ju hur beroende jag är av den. Då får jag gå på skattjakt i lägenheten och så kan den ligga på olika ställen. Oftast ligger den inne på toaletten, men också i hallen är vanligt förekommande.

Följden av dålig sömn blir således ångest och rejäl gökotta uppe i kolan. Det har nu passerat gränsen för att det stundtals är svårt att skilja på dröm och verklighet.

Jag har ju snuddat vid ämnet lite lätt tidigare, om panikångest och annat. När jag var yngre (innan jag gjorde utredningen om sömnapné), då hade jag dagligen tankar likt: nu svänger jag in framför den här lastbilen – så bara slipper jag allt.

På den tiden, från så länge jag kan minnas (6 års-åldern) till 22, drömde jag alltid samma sak: jag var under vattenytan och höll på att drunkna. Den drömmen har förföljt mig genom livet. Och givetvis var det för att kroppen kände att den inte fick luft, när jag slutade andas.

När jag sedan fick hjälp, så övergick drömmarna till att handla om andra människor. Under många år drömde jag att min farfar gått bort. När han sedan lämnade oss i vintras, så har drömmarna gått över på andra personer som jag tycker mycket om.

Med åren har jag dock lärt mig, och förstått, att det gäller att rida ut stormen. Nu kan jag ta det hela med en klackspark. För jag vet att det är spöktimme där uppe. Uppe i hjärnan. Hormonerna är helt ur balans.

Trösten och medicinen återfinns då allt som oftast i buteljen. Framkalla Dopamin. Balans. Som en vanlig människa.

Till smeten ska det också adderas lite ”härliga” bokstavskombinationer. Coop blir ett Apotek.

Men ingen större vikt och energi ska läggas över det. Så har det alltid varit. Fast det blir värre med åren. Sköta jobbet är en lagom nivå. Ingen träning. Det finns ingen energi kvar till det.

Att rösten inte heller kommit mig åter, trots att över ett år har passerat, tar också väldigt mycket energi och livsglädje.

Försökte bryta lite mönster häromveckan, och åkte då med Jonas Henningsson och Anton Tynong på träningsläger.
Dag 1: Romme Alpin – stavgång (vi sov hemma hos Adam Steen)
Dag 2: Orsa Centrum – Toppstugan Grönklitt (rullskidor)
Dag 3: Idre By-Nipfjällsparkeringen (rullskidor) + löpning med stavar, tur o retur Städjans Topp (Simon Andersson visade hur det skulle gå till på rullskidorna)
Dag 3, kväll: Dansbandsveckan i Malung

 

 

 

 

 

 

Juli har så här långt varit en ”helt OK” månad. Inga stordåd, men efter förutsättningarna på ”fairway”. Bättre än ifjol. Igår åkte jag mitt första långpass på rullskidor (2h) sedan slutet av maj. Idag löpte jag intervaller 3x7min med två minuters joggvila.

Körde också chins och dips i ett utegym, för första gången på fem år. Har inte kunnat det förut pga. axelskadan 2012. Kan glatt erkänna att det fortfarande är något riktigt ”knas” i min högra axel. Det knakar och brakar – känns obehagligt.

Vi får se om den någonsin blir bra.

Till helgen blir det en tripp förbi Åre och Östersund (Storsjöyran). Indianläger nr 12. Träning och skoj. Det man vill ha och behöver. Komma väck från penselns fängslande drag.

Jag får framöver försöka återge den gångna tiden lite mer specifikt med tider, pulskurvor och bilder. Just nu, oförmögen.

Läget sammanfattas ganska bra med denna låt:

Ted Gärdestad. Droppar av Solregn var en av mina första skivor som liten. Den finns fortfarande kvar i bilen.

Idoldyrkan gick kanske lite väl långt hemma hos Adam Steen på ”lägret”:

Väck, väck, som Wassberg hade sagt till demonerna.