Juli avslutades i Jamtland

Från val till smal-projektet trivdes och slog månadsrekord.

Inte för att det säger speciellt mycket. Sammanfattningsvis för månaden:
15h 20min:
2st. stavgångsintervall/elghufs
2st. tröskelintervaller, löpning
1st. orienteringsträning/provlöpning, A3
4st. rullskidpass A1-tröskel
1st. intervall/fartlek, rullskidor
2st. långpass/tröskel, stavgång/elghufs (Åreskutan o Städjan)

Förra sommaren hade jag totalt 7h 45min (1h snustempo) i juli.

Det känns närmast orimligt att jag lyckades skrapa ihop denna mängden och kvalitén på träningen med tanke på sömn och arbetsbörda. Sista natten i Östersund så tror jag, att jag inte drömde mardrömmar – för första gången sedan i april.

På agendan stod Indianläger #12. Första gången, 2006, så arrangerade jag träningsläger för orienterare på Åland, med deltagare från Norge och Sverige. Vi var ungefär 40 pers. Till Åland återvände vi sedan ett antal gånger innan vi sedan flyttade till andra orter. Köpenhamn, Vancouver, Las Vegas, Sandhamn, Tylösand, Visby, Båstad, Norrtälje, Stockholm, Gävle och så vidare.

Ifjol var vi, som ni kanske minns, i Varberg och Göteborg.

Nu för tiden är det bara jag och Espen Jakobsen, som varit med alla gånger. En mäktig tradition.

I torsdags mötte jag upp honom och Vegard Ruttenborg (vars far kör Ski Go i Norge) på Arlanda, med en kall Hawaii-pizza och några hårdkokta ägg. Planen var att de skulle orientera i Harsa och jag skulle åka rullskidor upp dit, nedifrån ”huvudvägen”.

Väl där så hade de blästrat bort asfalten och återstoden var knölig grusväg. Vi fick gå in på plan B:

Grabbarna löpte backintervaller i Järvsöbacken. Jag körde fartlek på rullskidor med avslutning från Ljusnan upp till hotellet (stakning). 194 i maxpuls och en bruten stav.

I tillägg hade jag upptäckt en enorm fuktskada i lägenheten kvällen innan – så någon form av dålig Karma jagade mig.

Mot kvällen anlände vi Åre och hade en riktigt trevlig kväll med Andreas Forneman (Red Creek) på besök. Berättade ett och annat han – historierna blev bättre ju längre ned i buteljen vi kom. Som alltid.

Fredag besteg vi sedan Åreskutan. 1000hm. Fina miljöer för träning.

img_1784
Städade ur stugan och for sedan mot Östersund och Storsjöyra.

Den första kvällen tillägnades tillsammans med Robert Carlsson (CCC1000) och hans svåger Kenneth Gundersen (fyrfaldig vinnare av Gotlands Grand National). Något mina norska vänner uppskattade mycket:

img_1916

På lördagen vaknade jag av att Jerry Ahrlin ringde och skulle komma och äta brunch med oss på hotellet (Gamla Teatern i Östersund, som han hade fixat). -Vi är där om tio minuter.

En snabb whisky på rummet så var vi redo att möta Jerry, Laila Kveli och barnen för brunch. Därefter rullade galejet vidare:

 

Som volontärer till Åre 2019 gjorde vi vårat bästa för att marknadsföra arrangemanget på ”Krogstråket” under dagen. När kvällen kom, tog vi sedan taxi till Jerry för lite mingel och stakmaskinstävling. En flaska rosévin hittade vi hos fullbloden – dammig som var den 100 år gammal. Slank i gjorde den – på mindre än 100 minuter

img_1793

Anders Södergren var tyvärr inte hemma, så J-mannen körde oss ner på stan och vi avslutade sedan på Yran med Laleh, presidenttalet och Europe. Samt några ytterligare sejdlar.

Vägen kändes sedan lång hem till Ankarstaden under söndagen.

Men väl värt och en mycket rolig helg. Det är kul att träffa alla dessa idrottslegendarer – höra om upplevelser och historier. Jag fick också köpa en stav av Jerry, vilket underlättar vidare träning!

Från val till smal-året tickade upp på 280h 40min (41h 35min) vid utgången av juli.

Förra året: 269h 25min (44h 30min snustempo)

Då återstår augusti och september månad. Någon form av ökning i alla fall – det känns bra.

En intressant aspekt på denna sommar är att jag under projektets gång hade noterat som högst 199 slag/minut i puls. Men efter en rejält lugn juni-månad (träningsmässigt) var pigg och fräsch i muskulaturen.

När vi körde stavgång i slalombacken 4:e juli, så nådde jag 206 slag/minut. Äntligen kände jag att kroppen svarade igen, efter en mycket tung vår.

Med andra ord är alltså maxpulsen den samma som jag hade 2011/2012 innan jag skadade mig och försvann från de finare startleden. Det kändes skönt att få det kvittot.

Ända sedan jag påbörjade comebacken hösten 2015, har jag känt att det fattats en liten växel. Till en början var jag helt enkelt för otränad – och senare var jag nog för sliten hela tiden, muskulärt, för att verkligen kunna pressa mig.

Något besviken på mig själv att jag inte kunnat anpassa träningen bättre än så och mardrömmarna verkar inte ge sig.

Men framtiden – den torde vara ljus..

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s