Vila i frid, Mika Myllylä

Precis som jag hade hoppats och trott, så vann Iivo Niskanen 15km klassiskt idag på VM.

Det allra roligaste var ändå att han lyckades hylla Mika Myllylä i segerintervjuen. Det var på tiden att någon fick tyst på käbblet. Här från presskonferensen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/5abke/niskanen-nara-tarar-efter-kritiken

Jag tycker han har helt rätt. Speciellt med tanke på att ”han som kom tvåa” har varit dopingavstängd, för inte alls så länge sedan….

Själv växte jag upp med en skidintresserad farsa. Mitt första minne från mästerskapen är OS i Lillehammer 1994, när vi satt och skrev mellantider på en kollegieblock. Den fantastiska typ av spänning som bara fanns innan masstarten blev ett faktum. Myllylä tog silver på 5-milen och brons på 3-mil samt stafett.

VM i Thunder Bay 1995, har jag inget minne av – förmodligen för det gick på nattetid. Myllylä tog brons på 10km klassiskt.

Från VM 1997 i Trondheim, hade jag alla distanser inspelade på VHS. Tror jag sett de flesta loppen ett 20-tal gånger i brist på annat att göra – innan internet blev en stor del av ens vardag. Myllylä tog guld på 5-milen, silver på jaktstarten och stafetten, samt brons på 10km klassiskt.

OS i Nagano 1998 minns jag speciellt den snöiga 3-milen och snacket om att Per Elofsson blivit sjuk ”för första gången i sitt liv” inför mästerskapet. Niklas Jonssons silver på 5-milen efter en helt otroligt spännande tävling, glömmer man inte heller. Sånt händer inte med gemensam start. Myllylä tog guld på 3-milen och brons på 10km klassiskt samt stafett. 

1999 var det dags för VM i Ramsau. Jag skulle fylla tolv, det året. Min farsa tillät mig att vara hemma från skolan hela veckan, för att vi skulle kunna följa tävlingarna. Skolka, alltså. Min allra största idol hette; Mika Myllylä. Han var en stark stakåkare och man riktigt såg sisun när han tog i. Jag tyckte också det var så häftigt att han kunde prata svenska, fast än han kom från Finland. När de intervjuade honom, lyssnade jag alltid med elefantöron.

I det mästerskapet tog han guld i alla individuella distanser utom jaktstarten, där han blev tvåa – bakom Alsgaard.

5-milen glömmer jag aldrig. Han åkte med uppkavlade ärmar, utan handskar och halskedjan med korset på, dinglade utanför tävlingsdressen när han stakade.

Han var urtypen av en idol. Han var min idol. 

1014427_o.jpeg

154741-004-784358DD.jpgMyllyla.jpg

Det man måste förstå när man pratar om Mika, är att han verkade i en tid av gråzoner. Norrmännen hade börjat med astmamediciner lagom till hemma-OS 1994. De använde konstgjorda höghöjdshus, för att maximera antalet röda blodkroppar. En strategi också Per Elofsson använde under sin karriär, hemma i Röbäck.

Rykten man hört om, gör ju gällande att aktiviteten i den gråa zoner är betydligt större än vad som gärna framställs i media och i officiella sammanhang.

Var den moraliska gränsen går – det får väl varje individ göra själv.

Namn som Botvinov, Hoffman, Smirnov, Fauner och Albarello har väl också de varit kraftigt ifrågasatta i efterhand. Killar som Myllylä tävlade mot.

Svenskarna var rejält akterseglade under denna tidsperiod (90-talet). Bäst var norrmännen. Är det en slump att Mathias Fredriksson plötsligt kunde vinna världscupen 2002/2003?

Det stora frågetecknet som jag har:

Om doping är så inåt helvete effektivt som alla påstår, hur kunde norrmännen ändå vara bäst? Nästan jämt och varje gång.

Inga egentliga siffror har ju någonsin publicerats om detta. Hur mycket bättre blir man av EPO? Hur mycket bättre blir man, kontra att bo i höghöjdshus – som norrmännen och Per Elofsson?

I fyllan och villan har ju Myllylä senare erkänt att han använt EPO. För mig personligen, så är det mer av akademiskt intresse.

Media och andra bedrev ju en våldsam hatkampanj mot Myllylä, efter att han kom tillbaka efter dopingavstängning (2004 blev han 39:a på Vasaloppet, bla.). Något som senare ledde till att han tog sitt eget liv. Alla stora käftar där ute som haft en del i detta, bör ju rimligen också känna visst ansvar.

Doping eller inte – så är vi alla inte mer än människor. 

Och till motsatsen bevisats – så undrar jag vad man tjänar mest på:

EPO eller tjuvskate i backarna.

För fusk är det ju oavsett vad….

FADER VÅR

Fader vår som är i himmelen.
Helgat varde ditt namn.
Tillkomme ditt rike.
Ske din vilja, såsom i himmelen
så ock på jorden.
Vårt dagliga bröd giv oss idag,
och förlåt oss våra skulder,
såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,
och inled oss icke i frestelse
utan fräls oss ifrån ondo.
Ty riket är ditt och makten och härligheten
i evighet.
Amen.

 

9 reaktioner på ”Vila i frid, Mika Myllylä

  1. Anonym

    Jag tycker att Mika verkar vara den enda som hade ett samvete som också gjorde att han egentligen tog sitt liv. Han kände att han svikit sitt folk och sin familj, ändå får han mest skit. Det är ju massor av dopade åkare som tar sitt straff och sen kör på igen som om inget har hänt.

    Gilla

  2. Mycket fin text. Din blogg är min absoluta favorit. Har kört en massa älglöpning under hösten och tidig vinter och är bättre än någonsin! Stort lycka till på söndag!

    Gilla

  3. HejSofia

    Fin text! Äntligen någon som målar upp en mer nyanserad bild.
    Myllylä bad om ursäkt och erkände doping. Vad mer kan en begära från honom? Vi vet att slutet av 80-talet fram till mitten av 00-talet var den smutsiga EPO eran inom skidsporten, Myllylä är en av de få som erkänt och för det får han fortfarande massa skit för medan andra EPO-dopade (som dock inte åkt fast eftersom det inte gick att åka fast under 80- och 90-talet) har fina jobb inom WADA och FIS. Har alla redan glömt ”Blodracet” och den finska dokumentären ”När hjältarna ljuger”?

    Gilla

    1. I min värld är forskningen alldeles för undermålig och hokus pokus. Tills det finns exakta siffror på aktiva elitidrottsmän, så kommer jag fortsätta tvivla. Att man blir bättre förmodar jag, men att det skulle vara som natt och dag…. Mja…. som sagt, en vanlig elitmotionär tjänar nog mer på att tjuvskejta i kurvor och backar…..

      Gilla

  4. Nittionsex

    Grymt bra skrivet. Håller med. Doping ska vara avstängning och straff såklart. Men det ska inte likställas med grov brottslighet likt ”mord” som vi gör i Sverige. Och drevet måste någon gång ta slut. Är straffet avtjänat så ska det ju likt världen utanför idrotten vara klart med det. Jakthundarna kunde aldrig släppa Mika. Tänkvärt och bra skrivet!

    Gilla

Lämna en kommentar