Bessemerloppet – DNF (Adam Steen)

För första gången på skidor, så har jag nu brutit en tävling. Sedan tidigare hade jag brutit Stockholm Marathon i somras (pga bilolycka) och Roslagsnatta 201x (pga benhinnorna).

Det är ingen rolig känsla.

Löfven-veckan avslutades med lite målning på Norrtälje Sjukhus. Denna gången var det ett samtalsrum på ortopedavdelningen, som var något kantstött:

Hann inte mer än hem och knäcka någon pils innan Paradise-John kom förbi och vallning stod på schemat. John fick vara med och glidvalla för första gången:

Jag hade tio par som skulle köras med såväl låg- som högfluor, pulver och rilljärn, inför Bessemerloppet. Klockan hann med bli 23.30 innan det var klart och vi kunde varva ned med ett par påsar Gott och Blandat utan ångorna.

Drömde en del mardrömmar och vaknade en gång under natten – då låg jag på soffan och sov under täcket. Trots att jag la mig i sängen. Fråga mig inte hur eller varför.

Samma visa var det på Marcialonga – då hade jag härjat loss ”i sömnen” på hotellrummet och slängt ner allting från byrån och öppnat massa lådor, mm.

Öppet fönster och lite sovmorgon i lördags, så läget var ändå helt under kontroll.

Hade tre stycken tekniklektioner på Täby Konstsnöspår, vilket inte kändes allt för betungande där och då. Kanske satte det sig sina spår på det totala överskottet, månne. Kroppen kändes i alla fall mycket bättre än innan tidigare race.

För första gången denna säsong, så höll jag mig spiknykter under lördagen och var rejält laddad för tävlingen. Tanken, planen och viljan var att verkligen ta ut mig. Få en rejäl genomkörare inför Vasaloppet. Detta har som regel varit anledningen till att jag i alla år valt Bessemerloppet – tack vare sina 52km. Nu förkortat, dock. Precis som ifjol. Resultatet var egentligen helt irrelevant, eftersom jag redan seedat mig till led1.

Kändes som jag vaknade en triljon gånger under natten. Skulle åka 07.00. 06.47 klarade jag av att kravla mig ur sängen, trots att hela kroppen skrek att jag skulle ligga kvar. Frukosten fick således inmundigas på Circle K, Gävle Bro, i form av kyckling-wrap och kaffe.

Eftersom jag hade sovit med bettskenan, så tyckte jag det hela var lite underligt – för andra natten i rad. Förutom snustempo, så hade det varit två dagar med vila. Det borde finnas energi, tyckte jag.

Reflekterade sedan över att jag hela natten drömt mardrömmar. Hon jag sov med, sa också att jag hade snarkat. Det ska normalt inte hända om jag har skenan. Snarkningar är ju likhetstecken med andningsuppehåll.

Att vara vuxen är ju till stor del en följd av att man klarar av se mönster och sammanhang. Så har det också varit för mig. Först på äldre dagar har jag klarat reflektera över min egen tillvaro. Detta är inget jag direkt pratat med folk om, men förr drömde jag då och då mardrömmar. Samma dröm varje gång – att jag höll på att drunkna. Många gånger per natt. Vaknade när jag ”skulle dö”.

Efter att jag fick diagnosen sömnapné och väntande på verktyg, blev det ännu värre – för då var det som att jag var medveten om vad som egentligen hände, fast än jag sov. Då vaknade jag med ett stort vrål och tog ett djupt andetag – precis som på film, när man når vattenytan i sista sekund.

De sista åren har dessa mardrömmar dock tagit annorlunda hemskheter till skepnad. Oftast kommer jag inte ihåg exakt vad. Men jag vaknar ofta.

En ”vanlig natt”, när jag mår bra och allt funkar – då somnar jag och vaknar sedan på morgonen, utan en enda dröm eller minne av uppvaknande.

Således var den enda rimliga analysen att kroppen var nedsatt eller trött, på något vis.

Hade vallat upp fem par skidor ,till mig och farsan. Han skulle få åka på det paret han tyckte var bäst – och jag skulle välja efter det. Det har varit en jobbig vinter med snöbrist, då man inte kunnat testa genom skidparken. Nu fanns ett tillfället, om än det krävde ”tävlingsvallning”. Inga stakskidor finns däribland i nuläget – så mycket vet jag.

Han valde ett par. Jag valde ett par Rossignol Xium, så vi inte ens testade tillsammans. Tyckte dock de kändes bra på startrakan, när jag testade som hastigast.

Kom iväg okej. Blev något blockerad av Maria Rydqvist i första backen, vilket jag fick lida för – kvotering är på inget vis något jag stöttar. Såväl på seedningslopp, som på Vasan. Aldrig någonsin. Detta var bara ett exempel av många. Rätt man (eller hen, för PK-besatta) på rätt plats. Se Roslagsloppet.

Under första halvan av första varvet gick det betydligt långsammare än jag tänkt, eftersom det var fullt i alla spår. Missade vätskan efter 4km. Fick fri lejd. Vi körde hårt ett tag och tog in på klungan med Johan Myhr, Stefan Ekman, Carl Troedsson, mfl.. Var ganska övertygad om att vi skulle komma ikapp dessa, utan problem.

Märkte av den missade vätskan. Sen kom det backar. Sen tog det tvärstopp. Släppte i backarna, jagade på flacken (som vanligt). Tog mig hjälpligt till varvningen – men sen var det game over.

Krigade iväg på andra varvet och tänkte ”det blir ett bra träningspass”. Målbilden blev att ta mig i mål, för att få en bra genomkörare. Efter vätskan kollade jag pulsklockan – 170, 169, 165 och sjunkande – trots att jag tog i allt jag kunde muskulärt. Det fanns inte ett uns mer att ge.

Jag blev på riktigt orolig att Vasaloppet skulle glida mig genom händerna och valde därför att avbryta. Det blev ungefär 1.5 varv med en snittpuls på 85%:

Något står inte rätt till. Just nu famlar jag i mörkret.

Mest tråkigt känns det att gå miste om genomköraren. Förutom Marcialonga (som blev en katastrof), så har jag bara kört ett långlopp i år. Lindmansloppet.

Det känns i underkant lite. Men som jag skrev i inlägget innan, så tänker jag bara träna med överskott från och med nu – den planen kommer jag vidhålla.

Om än riktigt orolig.

Självförtroendet behövde inte detta. Det behövde det motsatta. Men så är det.

Resultat.

Nog om den här trötta rospiggen.

Normalt brukar bröderna Steen (kanske också Maggan och Hans Majestät) vara att skåda på Bessemer’ – denna gång Skinnarloppet. Ifjol inträffade några riktigt Gud-förbjudna scener inför loppet, bland annat. Det hela utmynnade såklart ändå i topp-resultat.

I år åkte dock min kompis, Adam Steen, Skinnarloppet. Han skåpade hem Skistart.com Ski Challenge . Väl värt efter närmare ett år av utomordentligt livspussel. Riktigt glad för hans skull!

Tänk vad lite planering, målmedvetenhet och kärlek kan göra!

Den värsta förälskelsen har väl snart lagt sig, då får vi nog den gamla Bitterkonstnären tillbaka i cybervärlden! Tror ni inte?

Efter loppet var jag öm i luftrören (har varit det sedan Lindmansloppet) när jag langade dricka till det andra tiotalet från klubben. Min morsa, Micke, Lollo och Johanna gjorde en magisk insats rakt igenom – som vanligt.

Kom till sängs i vettig tid och sov sedan riktigt bra inatt. Idag har det dock trots sovmorgon (07.50) varit grusiga ögon, dåligt humör och oroskänslor. Typiska virus-symtom.

Trots detta valde jag efter mycket velande att åka en sväng till Ljusterö:

Och rundade av på Norrtälje Sjukhus. Sömnapné-avdelningen. Ironiskt nog:

Till nästa säsong kommer jag ta ett helhetsgrepp för att prestera bättre i skidspåret. Skidspåret kommer vara fokus #1. Jag är fortfarande kvar i de invanda mönstren om att jaga pengar och pensionssparande.

Men vem fan tackar en för det…?