Stakpass

Ni som följt bloggen ett tag, vet ju att jag är otroligt skeptisk inställd till ren stakträning för motionärer och elitmotionärer. För den yppersta eliten, där de flesta redan maxat sitt genetiska V02max, så är det en annan femma. Leta efter en nål i en höstack.

Oavsett om det är stakning, diagonalåkning eller kattsim – så vinner den med störst motor (dagsform och material borträknat).

Under min ”frånvaro” från tävlingsspåret har jag mer än en gång fått höra att mina gamla metoder är förlegade och sämre. Nivån har blivit så mycket högre.

Jag har ju varit inne på det tidigare, att en stor del av från val till smal-projektet är just att undersöka den saken. Funkar det fortfarande med old school skidträning?

img_9358img_9092

Nu har jag iaf skrapat ihop sex (6) st stakpass sedan Vasaloppet 2016, då jag körde ovallat:
Teslopp Bålsta
DM 30km Häverödal
DM (08) 15km Arninge
Marcialonga
DM-stafett (9km)
Lindmansloppet

Alla dessa tävlingar har skett på blanka skidor. Utan ett enda stakpass innan. Brottbyloppet åkte jag med fäste, för att jag fortfarande var inne i grundträningsfasen och ville maximera syreupptaget.

Summerar jag träningen sen Vasaloppet 2016, ser det ut såhär. Jag har räknat bort timmarna med snustempo:

Mars: 10h (vasaloppet inkluderat)
April: 15h 10min (0 timmar rullskidor)
Maj: 26h 30min (2h rullskidor)
Juni: 7h (0h rullskidor)
Juli: 7h 45min (2h rullskidor)
Augusti: 16h 45min
September: 29h 30min
Oktober: 21h 15min
November: 30h 30min
December: 42h
Januari: 41h 25min

247h 10min på 11 månader. Cirka 22.5h/månad i snitt. I princip bara Elpex 2:or på rullskidor. Inga stakpass. Ingen stakmaskin.

Första veckan i februari var detta åtminstone tillräckligt för led 1. Behöver man egentligen träna stakning..?

Satt och analyserade lite gamla resultat igår. Nu blir det aldrig riktigt relevant om man bara har två personer att jämföra mellan, då man inte har någon aning om dagsform etc., men Bessemerloppet var mitt överlägset bästa lopp förra året. Då såg det ut såhär:

Bessemerloppet 2016:
18:e Fredrik Åström, Gävle SK, 2.00.30
31:a Från val till smal-projektet  2.08.38

Lindmansloppet 2017:
1:a Fredrik Åström, Gävle SK, 1.54.14
4:a Från val till smal-projektet 1.54.48

Det verkar åtminstone som att jag åker fortare i år än i fjol. Länge har det känts jävligt oklart, då formen varit dålig. Jag hoppas den ska vara som en badboll man försöker hålla under vattnet – till sist går det inte längre. Resultatet på Lindmansloppet var riktigt skönt för självförtroendet.

Så pass skönt att jag kommer ta tävlingsfritt i helgen. Luftrören spökar fortfarande lite också, även om de idag känns litet bättre. Har fortfarande inte tränat sedan söndagens race. Men vad gör det om 100 år?

Igår började dagen med ett möte tillsammans med idrottschefen på Norrtälje Kommun och representanter från ett gäng andra föreningar, gällande konceptet ”Norrtälje Klassikern”. Givande. Hade tänkt jogga en sväng – men det utgick enligt ovan.

Resten av dagen ägnades åt Roslagsloppet. Det går fortfarande bra att efteranmäla sig via mail eller på tävlingsdagen. Startfältet börjar se ganska spännande ut – trots att många psykotiska skidåkare såklart måste ta sig till Orsa och Norberg för att tävla. Varför göra det enkelt?

Idag ska jag förbi Swix huvudkontor i Stockholm för att hämta några priser till tävlingen. Sen till Naprapat och därefter till Täby Konstsnöspår.

Först en lektion och därefter träning med CCC1000.

Snustempo och åter snustempo. Med fästvalla.

Såklart..

4 reaktioner på ”Stakpass

  1. Jacob

    Vad kan du säga om banprofilen för Roslagsloppet (jag har aldrig varit i Häverödal)? Det verkar väldigt platt på Skidspår men jag det beror väl på hur banan läggs m.m. Det vore mycket uppskattat med lite info, exempelvis i jämförelse med Granåsen?

    Gilla

  2. Anders W

    Det jag blir lite förbryllad över är att du inte skriver om vad som gör att en muskel orkar att upprepa en rörelse många gånger. Och hur det kommer sig att du verkar ha lättare än andra (?) att staka länge. Ta till exempel din avslutning på Vasan förra året.

    Om man har en stakrunda på två timmar och som måttstock jämför hur pigg man är uppför någon backe på slutet. Då är det väldigt tydligt att man klarar av det testet efter att man kört rundan några gånger. Därför är det det såklart lätt att tänka att detta är metoden som gäller för att även bli uthålligare i en tävling.

    Det intressanta är såklart om det är så att alltför många har för stor andel av dessa slags pass. Samtidigt är det uppenbart att det går att hitta vältränade personer som just saknar uthålligheten i stakningen. Men frågan är då snarare ifall man jämför äpplen och päron. Att dessa inte tränat skidåkning över huvud taget.

    Gilla

    1. Hej Anders W.

      Du har lösningen i det du just skrev – det tar väldigt kort tid att träna upp det muskulära till en relativt hög nivå av max. Jag skrev precis lite om det i senaste inlägget.

      Sen gör man bättre i att fokusera på ren tröskel och VO2max-träning. Det är trots allt detta som avgör huruvida du får mjölksyra eller inte – och denna förbättringsfaktor är till skillnad från styrka, närmast oändlig – för en motionär.

      Varför just jag är uthållig beror nog mkt på träning utan frukost, bra teknik och en ovanlig tjurskalle.

      Gilla

Lämna en kommentar