Little Big Horn

Årets små delprojekt i från val till smal-projektet har ju knappast varit gömt i mörkret.

1. Marcialonga – misslyckades totalt
2. Seeda mig till Led1 på Vasaloppet
3. Bli topp 500 på Vasaloppet

Det har varit några nervösa dagar av väntan sedan söndagens bravad. Idag kom så seedningen.

Jag är tillbaka i led1. Bland tungrullare och maskiner. Heltidsstakare. Fullblodare.

Hur kan det vara möjligt?

Känslan när jag fick beskedet:


Riktigt skönt att ha det klart redan. Topp 500 är mitt Little Big Horn och jag är Crazy Horse.

Igår var jag närmast oberörd muskulärt efter tävlingen. Konstigt. Arbetsdagen var något förkortad och pågick mellan 16-21.30 på Skidsport Bromma, där jag höll i en vallakurs.

Idag ömmar det litet mer. Framförallt vaderna av någon märklig anledning. Eller allra värst är luftrören. Svårt att ta djupa andetag. Skulle behöva smaka lite på den norska dunderhonungen – men några sådana resurser har vi inte i klubben. Mer fylla än astma med Roslagsbro Butchers, vilket moraliskt sett är något jag kan leva med.

Har försökt sammanställa tävlingssäsongen, så här långt:

formkurva

Som jag skrev lite om i senaste bloggen har träningsvolymen varit extremt tuff de sista två månaderna. Inte för fullblodarna såklart, men för mig – med min träningsbakgrund, så har det varit riktigt jävla slitigt. Det har inte riktigt varit roligt att tävla, även om jag behövt det.

Enligt min bedömning och erfarenhet finns det ett par pinnhål till att klättra, innan den riktiga formtoppen infinner sig. Om jag lyckas, det är en annan fråga. Men jag är där jag tänkt vara, även om vägen inte riktigt sett ut som planerat…

I övrigt har jag med ett litet leende följt debatten rörande stakfria zoner på SM.

Min helt spontana reaktion är: Men arrangera för helvete egna tävlingar, om det inte passar…

Gemensam nämnare för de allra flesta som klagar, är att de aldrig (man ska aldrig säga aldrig) någonsin setts till som arrangör på en skidtävling med ideell basis. Inte allt för ofta finns de heller representerade vid förbundsmöten där besluten tas.

Det pratas om maktmissbruk, maktstrukturer, etc. etc.

ÄR DET KONSTIGT? Inte ett jävla dugg. De som skriker högst har inte en jävla aning om hur många timmar av arbete det krävs för att driva runt förbundet. Det fåtal personer som tagit sig tid och energi att göra detta och byggt det till vad det är, vill inte se enbart stakning på tävlingarna. Så enkelt är det. Det var inte den sport de kom till och inte den sport de vill lämna. Så enkelt är det.

Jag själv tycker att den absolut enklaste lösningen vore att förbjuda fluor-vallor. Ett av de av människan kända, mest skadliga ämnena för hälsa, miljö och plånbok. Med sämre glid, kommer ingen orka staka och dessutom värnar vi om ovan nämnda. Orka kommer man väl, men man kommer knappast tjäna på det.

I en tid av miljötänk känns fluor-vallor helt offside. Vi borde skämmas.

Det pratas också om ”tuffare banor”. Varför inte bara dra spåren med skoter istället för pistmaskin för flera miljoner? Den orimligt höga standarden som sätts, bidrar ju också till att det blir otroligt mycket svårare och jobbigare att arrangera tävlingar. Speciellt snöfattiga vintrar som denna. Har vi skidåkare blivit för bortskämda?

Så. Problemet löst. Så enkelt var det.

Själv har jag i alla fall tagit en semestervecka för att kunna jobba gratis dygnet runt. Det är ungefär det som krävs för att svara i telefon och på mail, som tävlingsledare för Roslagsloppet.

Längd.se uppmärksammade idag att vi ännu en gång blir enda loppet i Stockholms län, som klarar av att genomföra.

Artikeln hittar ni här..

 

 

2 reaktioner på ”Little Big Horn

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s