Igår kväll var det skidtävling på Arninge GK, när Stockholm körde sitt öppna DM.
Dagen var hektisk dessförinnan. Först vallning och leverans av ett par skidor till Borsten på morgonen. Därefter till Huvudsta för tapetsering. Trots en minimal lunchrast på 10minuter, så hann jag med nöd och näppe klart med det jag skulle:
Illa kvickt förbi Upplands Väsby för middag och upphämtning av Robert.
I Arninge runt 19. Teståkte ”lilla varvet” och trodde inte det var sant, så tungt det gick i plusgrader, duggregn och mörker. Märkte efter en meter att musklerna var slitna dessutom.
Skidorna hade legat kvar i bilen sen lördagens lopp, så körde på samma par, Fischer Speedmax. Några snabba drag med bronsborste och rill över knät, var det som blev gjort. Säger väl lite om ungefär hur hög prio denna tävlingen hade. Handskarna hade legat i bilen och var fortfarande blöta sen förra tävlingen. Tur det var plusgrader.
Funderade ett tag på att skita i det hela, men petade i mig två koffeintabletter som ett sista hopp.
Valde att köra utan pannlampa ”för att jag inte orkade ha den på mig”. Tappade väl kanske ett par sekunder varje varv i den något mörka nedförsbacken. Det är dock av akademisk betydelse.
Första tre (av åtta) varven gick riktigt segt – kändes långt till mål. I den lite kortare och brantare backen på spåret, fick jag saxa redan på första varvet och fortsatte så tävlingen genom. Ingen kräm alls i armarna.
På fjärde varvet började jag så äntligen bli lite varm i kläderna och jag hittade en marschfart som faktiskt kändes ganska kontrollerad, kunde åka stort och avslappnat på den delen av banan som var lite flackare.
Varvtider (ungefärliga):
5.24 – snittpuls 83%
5.38 – 87%
5.47 – 89%
5.35 – 91%
5.44 – 90%
5.44 – 90%
5.41 – 91%
5.36 – 91%
Formen var äntligen tillbaka till en nivå som bara var ”dålig”, till skillnad från de bedrövliga scenerna som varit på de andra tävlingarna jag åkt i år. Högsta snittpulsen sedan comebacken ifjol. Jag hade 45.08, att jämföra med topp 10 i Stockholm (oavsett ålder):
Kanske, kanske finns det en chans att finna åter till led1 i vinter. Bland tungrullare, A2-fantaster och stakmaskiner. Det verkar osannolikt, men om Gud vill…
Fullständiga resultat finns här. Roslagsbro Butchers ställde återigen upp mangrant och var väl snudd på största förening, fast än vi åkte utom tävlan. Joel Österlund stod för dagens insats. I juli när vi åkte rullskidor ihop, så orkade han knappt åka 17km. Igår åkte han på 1.09. Det är grymt kul att se!
Ett strålande arrangemang från Sumpans sida och jag kan ännu en gång bara beklaga att inte fler motionärer hittar till dessa typer av tävlingar. Tänk vad bra alla skulle bli!
Det var ju också extra mäktigt att få varva ner tillsammans med Adam Steen, som visade vart skåpet ska stå.
Hade sen riktigt svårt att somna. Sov också oroligt och vaknade tidigt. Koffein och trötta muskler, samt lite för sen aktivitet. Så kan det vara.
På förmiddagen var jag tillbaka i Täby med Petter Kråkben. Idag blev det sex varv på en timme. Kändes nästan övermäktigt bara det. Därefter åkte vi till Skidsport Bromma och lånade verkstaden för vallning av åtta par skidor inför Marcialonga.
Ikväll ska jag tvätta, packa och göra mig klar för avresa tidigt imorgon.
Italien kallar. På söndag Marcialonga. Ett av säsongens delmål. Topp 300 & slå Kjell Arild är det som gäller.
Fram till dess blir det vila. Hoppas kunna kliva upp ett par pinnhål vad gäller överskott och form. Spännande. Och skrämmande….
Från val till smal-projektet 
Kul läsning som vanligt! Håller med om att det vore kul om fler motionärer var med och tävlade. Som motionär själv vill MSN gärna vara med men det är ett visst hinter när alla andra är så snabba och det nästan känns som om man är till besvär när man är så mycket långsammare.
GillaGilla
Tjena Patrik! Ja, det är det som är så tråkigt. Detta är en av anledningarna varför jag engagerar mig så mycket i den lokala klubben. Jag vill att vi ska vara föregångare och visa vägen.
Man kan ju antingen gå med i en förening som kan vara med och stötta och pusha – eller gå ihop ett kompisgäng och göra det som en kul grej. AK Smärtan och Glädjen är ett bra exempel. ”Riktiga” Skid & löptävlingar måste avdramatiseras.
Sen är det ju faktiskt så, att man slår alla som inte ställer upp!
Lycka till vidare och hoppas se dig i spåret // DH
GillaGilla
Ses i spåret – nej – åker för sakta för att hinns med dig – men kanske vid starten….Lycka till (Linus farsa)
GillaGilla
Bra skrivet! Tror också att hetsen o stressen skulle minska på dom stora loppen om folk körde några fler lopp under året. Tycker inte heller att man skulle få starta i tex vasaloppet utan att vara medlem i en riktig förening som har riktig verksamhet, monsterklubben Axa tex borde inte gillas.
GillaGilla
Hej!
Bra blogg! Har en kort fråga (som redan har ställts av ”Calle” för någon dag sedan, dock ej besvarad). När det gäller ”vanliga” motionärer, tränar typ 5 h per vecka och som kör några motionslopp per år,- hur ser du på fördelningen av träning mellan A1 resp. A2 pass? Finns det anledning att lägga större delen av passen på A1 (som eliten verkar göra) eller bör A2 passen prioriteras (antalet pass är ju relativt få, tid för återhämtning finns).
Anders
GillaGilla
Hej! Min personliga åsikt är att du ska byta bort A2 mot A1 ELLER tröskel/A3 helt och hållet, oavsett nivå eller träningsmängd. Det är iaf vad min erfarenhet och forskningen säger. Sen är ett tydligt fenomen bland motionärer att man stirrar sig blind på träningstiden enbart. Ingen hänsyn tas till sömn, arbete, familj, sex, mat, öl och annat.
Fem timmar i veckan är kanske inte mycket för en heltidsatlet som inget annat gör – men fem timmar träning/vecka är en ofantligt hög träningsdos för en person med heltidsarbete.
Thomas Alsgaard vann sitt första OS-guld med en träningsdos på 350h/år (6-7h/vecka).
GillaGilla