Gjordes idag på Granåsen. Det var varken kul eller roligt. Det är svårt ta sig fram med dåligt fäste, dåligt glid och armar ömma som jag vet inte vad. Sista fyra varven blev faktiskt stakning.
Två timmar med WA Dietistkompetens (ICA-dietiserna) blev det. Jag fick verkligen bita ihop för att hänga med. Hade varken klocka eller pulsband idag, men km-tiden borde ha legat under 10min/km åtminstone. 12 varv vet jag med säkerhet att det blev.
Ingen värre träningsvärk från igår dock – det säger väl lite om hur pass mycket jag ”underpresterade”. Om det inte vore för att minnet är så pass bra – hade jag inte märkt något.
Låg före Fantomen (Stor-Thomas Skogh) i ett par varv.
Sen ökade Johan Lundvall farten. Magnus Svensson och Fantomen hängde på. Strax efter ryckte Fantomen ifrån ytterligare.
Jag låg bakom, surfade bekvämt och bevittnade det hela. Under ett par-tre varv ökade avståndet bara märkbart – jag var helt övertygad om att jag skulle ta ikapp avståndet. Men det visade sig att formen var allt för dålig. Blev muskulärt totalt förstörd. Forceringen kom för sent.
Avståndet till Fantomen har mer än halverats jämfört med 3-milen för ett år sen (samma helg). Exklusive respektive dagsform. I princip det som går ta med sig vidare.
39h har det nu blivit på 22 januaridagar. Det är nästan tre timmar mer än juni, juli och augusti sammantaget. Begriper man träning, så begriper man att jag just nu tänjer på gränserna. Rejält. Det är en chansning. Åka runt och tävla, med känslan av katastrofala resultat, är ju inte heller det någon långsiktig lösning.
Det är lite jobbigt att – ju mer du tränar, ju sämre blir du. Men komplexiteten är också det som ger den extra kryddan. Vad är egentligen en välfylld träningsdagbok?
Vila står nu på schemat. Måndag och tisdag till att börja med (exkl. snustempo).
Sen tänker jag köra Stockholms öppna DM på onsdag. Därefter lite tankeverksamhet och fingertoppskänsla.
I utgångsläget vila till Marcialonga, nästa söndag.
Februari blir sedan förhoppningsvis fylld av mer överskott och någon sorts resultat – också på resultatlistan.
I detta inlägg vill jag passa på att tacka några riktiga eldsjälar (bland andra) inom föreningslivet i Uppland. Dels Janne Pettersson från Häverödals SK (med följe), såklart, som gjorde tävlingen möjlig.
Men också Bertil Jansson, från Månkarbo. En fantastisk gubbe. Under alla mina år som skidåkare, har han alltid funnit där på tävlingarna. På senare år och de förbundsmöten jag varit på, har jag också allt mer förstått vikten av hans arbete. Ingen vet mer om Uppländsk skidåkning än Bertil, med hans satans intresse för skidåkning och statistik. Det ska möjligen vara Sten Johansson, från Tobo – vars speakerröst finns inpräntad i ryggraden sedan unga år. Också han har gjort enorma insatser för distriktsförbundet genom åren.
Bertils blogg finns att läsa här.
Om ni läser detta är tveksamt. Men vill ändå hylla er med denna låt. Hjältar från det föreningsliv som en gång fanns..
Från val till smal-projektet 