År två. Dags att börja två-la dit folk på tävlingarna? Man kan ju alltid drömma…
Som jag var inne på senast, så börjar det bli dags att växla upp en aning. Eller det har jag väl redan gjort – den sista månaden. Det hade gjort mig gott att kravla över åtminstone 300 (exkl. snustempo) träningstimmar det kommande året. Men det är bara siffror – det är i tävlingsspåret som tävlingarna avgörs. Inte på träningsrundan hemma på Grind Boulevard.
Sen tycker jag det är mycket viktigare med perioder av hårdare träning, snarare än att ligga på en så hög belastning som möjligt hela tiden. Hellre 4-5 riktigt grisiga träningsdagar i rad, följt av en veckas hel vila – än att försöka maxa ur varje vecka. Det har alltid varit min filosofi. Man måste reta kroppen.
Många säger att de läser bloggen och tycker det är lite underhållande. Det är kul såklart. Vad är det egentligen att följa? Antihjältens kamp mot vardagen.
Senast var det Jonas Colting som skrev på min Facebook-sida, att han följer från val till smal-projektet. Mäktigt såklart. Han är ju något av en ”kändis”. Kanske är han också ”en riktig karl”?
Det åsido, så delar vi framförallt syn på väldigt många olika saker. Efter Lidingöloppet publicerade han ett riktigt (i mina ögon) bra inlägg i sociala medier, där han påpekade vikten av:
1. Tunna löpskor
2. ”Distanslöp framför intervall. Fartlek framför intervall. Aerob utveckling framför mjölksyra”- vilt saxat
3. Kosten
Det var närmare tio år sedan jag började mixtra med kosten. Har alltid vatten i vätskebältet, tränar före frukost (om möjligt). Fastande perioder – normalt äter jag inget mellan 21-09 (ofta 18-09). Under perioder (framförallt när ja var som ”bäst”) har jag varit ganska spartansk i mitt ätande och skippat kolhydrater. Train low, comtepe high-konceptet. Att träna upp sin fettförbränning tror jag är oerhört viktigt för att prestera som långdistansare.
Nog om det.
Igår trummade jag igång ”år två” med 1h 52minuter löpning. Obanat och vildmarksled från Ågesta, söder om Stockholm. Med var Lill-Micke, Norrlandsbataljonen och Duracell-Fanny:
På förmiddagen hade jag först haft en skidlektion med AK Smärtan och Glädjen. Fyra brunstiga:
Dessförinnan hade vi tittat genom Swix-kollektionen inför beställning. Den osar kvalitet och sitter riktigt bra – det kan jag säga utan att försöka sälja.
Efter löpningen skulle vi fira Lill-Micke, som fyllt 42. Eftersom alla andra bangat ut, så blev det bara han och jag:
Vi gjorde ingen besviken – käkade och drack oss berusade på Urban Deli Nytorget:
Efter en stund dök min lillasyster upp tillsammans med en kompis och det blev senare armbrytning på bardisken hos Nytorget6. Ni får själva gissa vem som vann:
Vi slet oss från damerna i tillräckligt bra tid, för att jag skulle orka upp och åka rullskidor i morse – även om jag till en början funderade på att somna om, när klockan ringde vid 07.30:
Termometern visade två grader påväg till träningen. Vintern kommer. Kanske formen.
27km på 1.52 (Swix 2:or) och därmed summeras veckan:
Måndag: Jobb
Tisdag: Jobb+rullskidintervall och testlopp
Onsdag: Jobb+ försök till testlopp, löpning (30min A1)
Torsdag: Jobb + löpintervall + 1h snustempo med CCC1000 (rullskidor)
Fredag: Jobb
Lördag: Skidlektion (20min snustempo) + 2h löpning (A1) + mindre kalas
Söndag: 2h rullskidor (A1)
Totalt: 8h (1h snustempo)
Så kommer vi till stormen i vattenglaset. FIS nya regler för maximal stavlängd på klassisk skidåkning, som kom i fredags eftermiddag. Sociala medier svämmade över av dåliga artiklar och folk som helt missuppfattat regeln.
Regeln innebär inte kroppslängd x 0.83. Regeln innebär:
Kroppslängd i pjäxor (plus ca två centimeter)
Stavlängd enbart upp till remmens infästning i staven (detta innebär 3-4cm mindre än ”försäljningslängd”. En stav som säljs som 155cm är alltså ungefär 151cm).
För mig, som är 182 cm, skulle detta innebära att jag får åka med:
184 x 0.83 + 4cm = 156.72cm.
Det är 1.72 cm längre än det jag använder idag och motsvarar drygt 86% av vanlig kroppslängd.
Till saken hör att enligt Swix-killen som föreläste för CCC1000 i torsdags, så har elitåkarna börjat skicka tillbaka stavarna för kapning. Man har på elitnivå alltså börjat ”gå ner” i stavlängd igen efter vinterns masspsykos.
Obekräftade rykten som jag hört via ”vintruten” Wickström, så hade Petter Eliassen (som varit drivande i stavlängdstestandet) precis kommit fram till att ca 86%-87% var det han tänkt köra med framöver och ansett vara det snabbaste.
Kvar står motionärerna och elitmotionärerna med brallorna nere och förstår inte ett dugg.
Det roligaste med allt, tycker jag, det är precis som vanligt: de som gnäller allra högst och mest (seedning, stavfäste, etc.). Det är de som nu gnäller över den nya regeln. Ofta gemensamt för dessa personer är att de aldrig någonsin engagerar sig i varken föreningen, distriktsförbund, Svenska Skidförbundet och såklart därför inte heller FIS (internationella skidförbundet). De arrangerar sällan tävlingar och ännu mindre är de ansvariga för någon ungdomsverksamhet. Jag har iaf inte sett till några på de möten jag varit på.
Om man inte engagerar sig – ja då har man heller ingen rätt att klaga. På någonting. Det är min fasta ståndpunkt. Idrottsrörelsen går inte runt av sig själv och beslut fattas inte av spöken. De fattas av riktiga personer som faktiskt ids ta sig tid att göra det
Jörgen Aukland uttalade sig i jämförelse med många andra, med respekt och på ett mycket professionellt sätt:
”– Regelen er både positiv og negativ. Det som er bra er at det bidrar til å bevare diagonalgang, men samtidig bremser man en spennende utvikling. Vi forholder oss til regelverket, og skal stake fort også med normale staver, sier Jørgen Aukland.”
Där finns en stilart som heter klassiskt. En som heter fristil. Finns intresse av rena staktävlingar, kanske det är dags att införa en tredje. Swix Ski Classics har ju möjligheten att helt ställa sig utanför förbundsverksamheten. Precis likt NHL i ishockey – med egna lagar och regler.
Det finns en intressekonflikt mellan förbund och föreningsliv på ena sidan och privata team och näringsliv på den andra. Se bara Northug-frågan i Norge. Helt enkel är den inte att lösa.
I grund och botten handlar det om pengar. Ska barnen och ungdomarna få pengarna – eller ska elitåkarna få pengarna?
Pengar förstörde idrotten, om du frågar mig…
Från val till smal-projektet 