Full fart framåt

I skrivande stund återstår:

32 dagar av mitt första ”comeback”-år.
153 dagar till Marcialonga.
188 dagar till Vasaloppet.

Tre ganska stora händelser i livet.

Det är på inget vis vits att känna sig stressad. Men det närmar sig också brytpunkten för när man inte längre ”kan skita i allt”.

Förra veckan bjöd på en rejäl dos av förvärvsarbete. Både ut- och invändigt. Var en aning mör i kroppen onsdag morgon, efter intervallerna förra veckan med Norrtälje XC. Det ska erkännas. Bättre blev det inte under torsdagen.

Började med remsning och spackling av detta  uterum:

Därefter skulle jag hugga tag i ett annat projekt, som varit härjat av elden. Vred om nyckeln och det stod snabbt klart att det var mycket mer jobb än vad jag först fått information om. Riktigt härligt, när man har långt mer än nog att göra sedan innan.

Fick jobba hårt för att hinna med. Svetten lackade och kroppen värkte som efter Vasaloppet. Var ganska hungrig vid 19-tiden när det var dags för middag, efter att ha ätit en halv tub med kall risgrynsgröt under dagen. Ni förstår alla att jag varken kunde, ville eller behövde träna.

Fredagen blev litet lugnare. Först en sväng till sjukhuset för att undersöka problemet med rösten. Blev en remiss till öron/näsa/hals. Nya väntetider. En till sväng spackel på förmiddagen och sedan provstrykning av olika lasyrer utvändigt (samma kund som vi körde vitlasering och snickerier hos förra veckan). Hon bjöd på Manuka-honung från Nya Zeeland och sa att det kanske kunde funka mot problemet med halsen. Det sjuka är att jag tyckte det blev bättre:

Hon brukade köpa i England, sa hon. Där kostar det ungefär en femtedel mot här hemma (ca 500kr/burk enligt uppgift). Man får väl anta att svetsar’n tar sin beskärda del.

Hade aldrig hört talas om det förr, men efter en snabb googling på väg hem såg jag att det härstammar från Maorierna. Det blev raka vägen till hälsokostaffären för en burk honung och två flaskor Ionosil Kolloidalt Silver. Nu jävlar blir det skeppartag mot röst/hals-problemet.

Var hemma redan vid 16.45 och det var befriande. Ingen träning.

Lördag fick jag ställa klockan på 08.00 för att sticka ut och träna. Fick inget sällskap, utan stack ut själv och löpte två timmar.

Normalt sett tränar jag aldrig med musik. Förstår inte ens hur man kan göra det? Jag har inte ens musik när jag jobbar. Gillar tystnaden och chansen den ger till eftertanke och analys. En viss motivationssvacka kanske. Men framförallt har jag haft alldeles för lite tid till poesin den sista tiden, så jag passade på.

Jag hann med att lyssna genom hela Skebokvarnsv. 209 och stora delar av Som Jorgubbarna Smakade, med Joakim Thåström – innan jag lessnade och sprang utan musik på slutet.

Precis som sist, fick jag helt bedrövligt ont i ena ljumsken efter ungefär 30-45minuter. Det var inte skönt, men det gick. Ingen frukost och ingen vätska med på passet – såklart!

Mest stig, mycket obanat och en del asfalt och grusväg. 1h 57min. 7.45min/km i snitt. Pulsens medelvärde landade på 67%. Perfekt. Om ni inte förstått det än, så gillar jag att det går så långsamt som möjligt på mina distanspass, för att inte slita på musklerna. Jag vill vara fräsch när det kommer till intervallerna. Sen tror jag inte man blir ett dugg bättre skidåkare om man kör distanspassen på 80- istället för 60%. Det är bara tråkigare.

Jag hann bara snabbt hem för lite lunch och kaffe innan det blev sex timmar målning. Riktigt skönt att blir klar med detta projekt:

Riktigt möra ben som klättrade på stegen. Sådana dagar älskar man kunder som ställer fram en korg med kaffe och sötebröd i skuggan, medans de själva är i skogen för blåbärsplockning:

Om kvällen blev det faktiskt några folköl och trevligt umgänge med Mattias (min granne, vän, kollega, fd. klasskompis). Vi satt och surrade om gamla minnen från målarskolan. Ni skulle inte ens tro på hälften av historierna – så vi struntar i dem.

Söndag förmiddag bjöd sedan på slipning av tak och målning igen. Kunden på brandprojektet stressar på, för att kunna montera nytt kök. Och det förstår man såklart:

På väg hem pratade jag med Lill-Micke Svensson. Han skulle ut och rulla – så jag skyndade mig till Stockholm för att åka varvet baklänges och möta upp honom. Vi åkte båda fel, så stötte aldrig på varandra. Jag hade alltså skippat maten och skyndat mig i onödan. Turen gick från Södermalm via Dalen – Skarpnäck – Älta – Hellasgården. Där hade jag en rullskidlektion inbokad:

Skidade sedan vidare mot Södermalm. Totalt blev det 3h 6min. Ungefär en timme i snustempo.

Elpex 2:or. Trötta armar. När jag kom fram var klockan runt 16.45 och det enda jag ätit på hela dagen var en ”minibaguette” med smör och skinka (som kunden bjöd på kl 10.) och närmare en dosa snus. Vatten kan väl inte räknas som mat?

Efter träningen tog jag sedan helg ordentligt. Fyra avsnitt av serien Bron, på SVT-play. Kan rekommenderas.

Veckan i sin helhet:
Måndag: Jobb
Tisdag: Jobb+intervall
Onsdag: Jobb
Torsdag: Jobb
Fredag: Jobb
Lördag 2h löp+jobb
Söndag: Jobb+3h rull

Totalt: 6h 30 min (1h snustempo)

Idag var det så åter full fart framåt. Dåligt väder gjorde att jag kunde skramla ihop ett dream team om fyra knegare, för inomhusjobb.

Microlitväv och målning i uterummet. Johnny (Mattias anställde):

Sedan ”brandjobbet” (inga bilder). Vidare till ”nybygget” omnämnt förra veckan. Mattias (nämnd ovan) gav det kommande grovköket en salva:

Remsning och spackling:

Som jag sa till Michael Jansson (inte Lill-Micke alltså), min klubbkompis:

Det är skillnad på vilodag och en dag utan träning. Så sant som det är sagt. Med denna livsstil krävs inte alltid träning för att trötta ut sig.

Vilodag idag alltså – intervaller imorgon med Norrtälje XC.

Full fart framåt…