Sälen-Mora (Tomas Löfgren)

Det mesta hade gått ungefär som planerat. Eller hade det gjort det?

Efter insatsen som serviceman på Tjejvasan, vaknade jag av mig själv hela veckan. Vuxentid. Alltså före kl. 07.00.

Jag såg det som ett tecken på att kroppen nog började spela på lag, efter några trötta månader.

Vi kom upp till Sälen i fredags eftermiddag (efter att ha stannat i Mora för lunch och VM-stafett på storbild). Skidtester hanns med innan mörkrets infall dessutom. Dessa blev ju så småningom inte särskilt relevanta, eftersom det ändå dumpade nysnö under hela lördagen. Detta är ju ett spännande fenomen inom skidåkningsvärlden – alla dessa skidtester som görs flera dagar innan. Till vilken nytta? Inte ett jävla dugg. Hokus pokus-upplägg.

Men vilken folkölsalkis utan serviceteam har tid, lust, ork och råd att valla skidorna på söndag morgon?

Lördag vaknade jag lite för tidigt, 06.30, och började omgående valla skidor. Sju par skulle jag ansvara för, varav fem par inkluderade fästvallning. Med en frukost och pastabuffé så var jag klar lagom till damernas 3-mil, som vi följde via datorn, i brist på television.

Låg och läste någon timme, ”En nästan vanlig man”. Mot kvällen genomgång på kartan med serviceteamet. Morsan oc Micke körde den ena bilen, så bytte jag tjänster med ICA-dietisten och hon körde den andra.

Efter intensivt läsande hann jag avsluta boken lagom till nattning. Somnade runt kl 22. Öppet fönster.

Uppstigning runt 05.20. Vi for från boendet (Sälen by) vid 06.10 – vilket var det absolut tidigaste vi någonsin åkt till starten under mina nu tolv år, som Vasaloppsåkare.

06.30 var vi vid startfållan. Alla i klubben hamnade allra längst bak i respektive led. Det är helt sjukt i min värld, men jag tänker lämna den diskussionen just nu.

Till min stora glädje: när jag skulle in i startfållan så var också Tomas Löfgren i sin svart-gula Stora Tuna IK-dress på ingång, med sina Madshus-skidor av stakmodell.

När jag var junior (18-20år), så harvade jag och Linus Mood, land och rike runt på diverse skidorienterings-tävlingar. Detta var på den tiden då skidorientering fortfarande låg under skidförbundet och inga bilresor i världen kändes för långa i min Volvo V70. Internet och sociala medier hade inte slagit genom på samma sätt som idag, utan det fanns fortfarande mystik. Det man visste och kände till, fick man läsa genom tidningar eller uppleva på tävlingarna. Vackert.

Tomas Löfgren var ett krutpaket i mina ögon. Kort och kompakt maskin. En vinnare. En idol. Någon som vi yngre såg upp till.

2008, när jag åkte bra på Vasaloppet för första gången, så kommer jag ihåg att jag passerade Tomas på den platta tallheden efter Hökberg. Det var en otrolig upplevelse att åka om sin idol. Blev 149:a det året, på blanka skidor.

Ifjol, när jag gjorde lite av en comeback, så åkte jag om honom i backen upp till Hökberg. För mig var det ett så jävla vackert ögonblick, att jag blev tvungen att leta rätt på Tomas nummer och skicka ett SMS efter loppet:

Bra grisat, Tomas! Nästa år får vi ta oss samman. MVH / indianen

Åter till 2017. Vi la skidorna bredvid varandra. När det var ungefär 15 minuter kvar till start, så frågade Tomas om man skulle ta en sista snus innan start – men vi båda insåg att det inte kändes helrätt. Hans idolstatus växte sig inte mindre.

Likt en avlöning stack han iväg över startgärdet, medan jag redan efter en meter, kände att dagen skulle gå åt helvete. Efter ungefär 200m ser jag Magnus Svensson, Tureberg, bli av med staven precis framför mig. Han vinglade till och höll på att fälla mig, men jag kunde byta spår och undkom olycka.

Som så många gånger tidigare hamnade jag i spåret allra längst till vänster, i princip hela backen. Några lite för stressade själar trängdes och försökte åka om i diket, vilket naturligtvis sinkade inte bara dem utan också oss andra. Det var med nöd och näppe som jag kunde ta mig till toppen. Fick stundtals saxa med ena benet i diket, när musklerna skrek: STANNA. Blev trots allt positivt överraskad över hur många som åkte med fäste. Kanske är inte psykosen fullt så total som jag tidigare befarat. I de förhållanden som var, är jag övertygad om att konditionsstarka åkare tjänade på det – förutsatt korrekt skidpar och bra vallat.

Den egna kroppen överraskade negativt. Trodde jag skulle vara oändligt mycket piggare, efter flera veckor av mer regelrätt vila och god sömn. När skylten om loppets högsta punkt passerades och det normalt sett är dags att ”köra igång”, så var det ridå ned.

Först fanns ett hopp om att jag bara var seg, efter all vila. Eller detta var i alla fall vad jag inbillade mig. ”Det släpper om några mil…”.

Till en början gick jag på precis det jag hade för dagen, men fick redan innan Smågan börja slå av på insatsen och ”åka smart” för att ta mig till Mora, tänkte jag. Man kommer långt genom att bara hålla tempo under hela sträckan.

Drack på kontrollen och ytterligare ett par gånger från bältet, innan vi närmade oss Mångsbodarna. Fick också kaffe/cola någon kilometer innan kontrollen. Försökte utvärdera glidet på de egna skidorna (som var vallade för att gå som bäst andra halvan) i de utförslöpor som fanns. Insåg att det inte var något större fel på glidet heller, utan på honom som skulle ge fart över krönen.

I snustempo (pulsmässigt) kom jag till Tennäng. Såg på de åkare som passerade mig att det fortfarande var en hel del från led1 – fick också höra att vi låg bland de 700 första i samband med mer kaffe/cola. När Fantomen kom upp bakom mig i ingången till den långa stigningen, så försökte jag mobilisera de allra sista krafterna.

Utan att kunna ta i, så höll jag ändå ångan uppe till kontrollen i Risberg. Tung i andningen och totalt orkeslös i musklerna, trots att pulsen var otroligt låg.

När det sedan var dags för de brantare backarna strax därefter, så drogs rullgardinen ner fullständigt. Jag kunde inte ta mig upp. Precis samma känsla som på Bessemerloppet, när jag tog beslutet att bryta loppet.

Det var bara att ge upp för denna gång och satsa på att enbart ta sig till Mora. Jag gick så sakta jag kunde i backarna och stakade väl egentligen det jag kunde på platten. Det vill säga knapp styrfart.

Började frysa något oerhört efter några kilometer. Hade varken långkalsonger eller långärmat på överkroppen. Skakande fick jag på mig både täckbyxor, dunjacka, tjockare handskar och mössa i Evertsbergs-kontrollen. Fick också hjälp att lägga på lite fäste under skidorna, vilket kändes som en befrielse.

Åkte sedan vidare mot Mora såhär:

Frös ändå om händerna till en början. Kroppen som helhet gick in i någon sorts feberfrossa och det kändes obehagligt när tyget låg mot huden. Lungorna brände som eld när jag andades, varav det var omöjligt att åka fortare än snustempo.

Vid Vasslan började jag dock bli så varm att jag kunde ta av mig dunjackan och gå i mål i enbart fleecetröja ovan tävlingsdräkten. Hade kunnat betala mycket för en torr underställströja, där och då:

Det har nu blivit målgång i Mora tolv år på raken, för min del. Hade det inte varit för denna svit, så hade jag hoppat av redan i Risbergs-kontrollen. Lite roligt var det trots allt att skida i behaglig distansfart och heja fram mina klubbkompisar och farsan, när de passerade.

Den bedrövliga pulskurvan från Vasaloppet 2017 + info

Den enda slutsats jag kan dra av det hela, är att jag har något skit i kroppen. Ända sedan Lindmansloppet 5 februari har jag haft ont i luftrören och lidit av ledvärk och total utmattning muskulärt. Det funkar hyfsat bra så länge jag inte försöker åka i tävlingsfart, men väl där, så skriker kroppen rakt ut.

När jag babblat om dåligt överskott, så har det förmodligen hela tiden varit något som är fel – mer än energibrist.

Efter Lindmansloppet har inte träningen varit någon rolig historia:
-Tävlingsfri helg pga. arrangemang och bristande energi/dålig kropp
-1st intervallpass (strax under tävlingsfart pga. svårt få upp pulsen, sega muskler)
-Bessemerloppet (bröt pga. det kändes riktigt dåligt i kroppen)
-1st pass med ryck (skulle ha varit 90min gubbtempo/intervall, men blev 60min snustempo + 30min med ryck, pga sega muskler)

Tyckte det kändes bättre på långpasset helgen innan Vasaloppet, men det kan ha varit inbillning. Eller önsketänkande. Det är stor skillnad på tävlingsfart och nästan tävlingsfart. Pulsen var inte heller uppe på några högre nivåer den gången.

Innan Lindmansloppet svarade kroppen helt annorlunda. Marcialonga undantaget, som gick åt helvete av helt andra anledningar. Det har behandlats tidigare. Körde fyra tävlingar på elva dagar, med bra resultat – utan att släppa på formen. Fick med en hel del fina skalper från åkare som var allt mellan 200-400 på Vasaloppet senare.

Ons. 15km (Sthlm DM)
Sön. Marcialonga
Ons. DM-stafett 9km
Sön. Lindmansloppet (seedade mig till led1)

Här pulskurvor från dessa lopp. Så som man vill att det ska se ut:

Lindmansloppet (första 30km) – snittpuls 184

DM-stafett – snittpuls 184

Sthlm DM 15km – snittpuls 184

Har inte känt mig sjuk. Men har egentligen inte känt mig helt frisk sedan Lindmansloppet. Den sista gnistan har saknats. Handbromsen legat på.

På Bessemerloppet, precis som igår – nedåtgående:

.
Pratade med Glenn ikväll. Vi delade rum på Marcialonga – också han har upplevt exakt samma sak som jag sedan dess.

Något är det som spökar. Kanske jag kollar upp det. Eller så får det självläka. Nu ska det väl inte insupas allt för mycket kalluft den närmsta tiden.

Det allra tydligaste tecknet på att något varit strul i kroppen, är att jag inte tänkt på Vasaloppet. Jag har inte varit nervös. Inte taggad. Jag har inte drömt om det på nätterna, som jag brukar göra. Kroppen har väl inte varit redo för strid helt enkelt. Den är ju fantastisk på så sätt – att det mesta går att avläsa, bara man känner den tillräcklig väl.

Håglöshet – det är rätta uttrycket.

Därför är inte heller besvikelsen särskilt stor just nu. Inte så stor som den borde eller kunde vara åtminstone.

Som antihjälte måste man också vänja sig vid att misslyckas.
1. Stockholm Marathon – fick bryta i sviterna från bilolycka
2. Marcialonga – misslyckades totalt pga. sömnrelaterade problem
3. Vasaloppet – katastrof pga sjukdom (?)

Förr, när jag åkte elitled och närmast ensam stakade på långloppen, så brukade jag på skoj säga att jag var skidåkningens Mike Tyson. Tungviktaren.

Nu är jag mer skidåkningens Kalle Anka.

Säsongen blev, kan man milt säga, en enda stor katastrof. Några korta ögonblick har jag kunnat blixtra till.

Antingen får man acceptera det och gå vidare. Eller så får man förlänga säsongen. Tävlingskalendern i Stockholmsregionen är inte direkt fullproppad i mars.

Kanske är det något man som notorisk arrangör kan göra något åt? Konstsnö finns det ju gott om ännu. Planer likaså. En rolig säsongsavslutning i närhet, borde väl kunna locka, innan det är dags att plocka fram trög-hjulen igen..

Bortsett från den egna eller egna insatserna, så gläds jag åt alla klubbkompisar, vänner, adepter och även konkurrenter som lyckas med sina målsättningar.

Genom att arrangera tävlingar, engagera mig i föreningar, hålla lektioner och kurser – så hoppas jag kunna bidra till att andra människor får chansen att förverkliga sina idrottsliga mål och drömmar.

Har jag själv tappat stinget? Eller ska jag drömma vidare?

Underliga äro Herrens vägar, sa prästen när han körde i diket.

Tomas Löfgren blev 252:a.

I hopp om livligt läsande, tecknar jag.