I torsdags fick jag till ett härligt ”bonuspass” på rullskidor, då min klubbkompis Petter ringde under förmiddagen och sa att det var träning på schemat.
Han och Robin (också klubbkompis) skulle köra ett kortare rullskidpass efter jobbet. Det passade perfekt eftersom jag inte hade åkt rullskidor på ungefär en månad.
Dessa killar gjorde i vintras sin första säsong som ”skidåkare” på riktigt och gick i mål på placeringar strax över 2000 på Vasaloppet. Grymma talanger – ska bli kul att följa vad de kan få till i vinter!
Det blev ungefär en timme. Räckte gott. Nacken kändes riktigt dålig under passet och i fredags var känslan närmast bedrövlig. Dels lite träningsvärk, tror jag, men också allmän värk och stelhet. En månad har nu gått sedan lastbilskrocken och jag måste erkänna att jag är lite orolig…
Fredagen bjöd på arbete och en del fixande för svensexa innan jag körde ännu ett intervallpass löpning. Var riktigt sliten i benen, så valde att köra det på stigar vid Hellasgården i Stockholm. Det var fjärde intervallpasset (femte träningspasset) på sju dagar, vilket är en träningsbelastning jag absolut inte är tränad för. Sega ben i kombination med lite för ojämnt underlag gjorde att jag hade svårt att få upp pulsen. Det blev ändå en respektabel insats över 3x7min med två minuters joggvila.
Har medvetet legat lite lågt med bloggandet, för att inte avslöja något inför svensexan vi höll för Glenn under helgen.
Vi hade hyrt en minibuss och började med att hämta upp honom i Enköping i lördags förmiddag. Ett par timmars bussfest med riktning Borlänge. Där skulle han få springa Tough Race Sweden. 8km hinderbana i vad som kom att bli ett inferno av lera och regn – utklädd till Tingeling.
Med hjälp av styrketårar längs med banan genomförde han i bravur och uppnådde närmast helgonstatus på arenan, då min kompis Adam Johansson eldade på som speaker.
Vi styrde sedan vidare mot Stockholm, där vi fått låna Caroline Wilbois lägenhet för vidare festligheter. Efter att ha kört runt på brudgummen och gänget under dagen, var det en viss känsla av lättnad när jag kunde parkera bilen och knäcka en bira, även jag. Middag med ostron och champagne till förrätt, innan vi kollade på straffläggningen av Italien-Tyskland och efterfest i lägenheten sent in på natten. Brudgummen fick bestämma tempot:
När vi vaknade på morgonen var han”borta”. Han hade smitit iväg tillsammans med en annan kille, efter vi andra somnat, och festat vidare.
Han visste ju inte det vi visste. Klockan 11.40 gick starten för Stockholm Triathlon. I ilfart fick Glenn ta sig med taxi till lägenheten för att hämta upp ”tävlingskläder” och cykel. Det var hans första start i en triathlon någonsin. Jag vågar inte tänka på hur han mådde…
Det kändes förmodligen betydligt lättare att stå vid sidan om och klippa en dagsfylla. Relativt säker på detta. Men han klarade det hela med beröm godkänt. Otroligt!
Mot kvällen avslutade vi sedan med Coldplay-konsert på Friends Arena:
I morse skulle hyrbilen lämnas tillbaka och klockan ringde alldeles för tidigt. Jag och Joel Lännevall fick agera räddningspatrull:
Därefter gick bilen mot Norrtälje. Mådde inte jättebra (vill jag lova). Var dock ”tvungen” att löpa intervall idag, så det var lika bra att få det överstökat. Hade sällskap av Anton Tynong som ska ”sommarjobba” ett par veckor. 9-7-5min med två minuters joggvila. Underlaget var grusväg och stig.”Clownmästerskap” i intervaller – som Anton kallade det. Han hade inte tagit ett löpsteg sedan 10-mila i början på maj månad. Då var han med och tog Ärla IF till en niondeplats:
Jag hade ingen pulsklocka på mig, så någon mer exakt data finns inte att tillgå. Utöver dubbelslag och hjärtklappning så var ändå känslan ganska bra. Jag känner mig starkare.
Det har nu blivit fem stycken löpintervallpass, ett rullskidpass och två riktigt rejäla fyllor sedan jag var åter i träning på midsommardagen, efter en tids förkylning.
Efter träningen bar det raskt av mot Upplands Väsby och sedan Snickarbacken i Stockholm för arbete till klockan 21, då spacklet måste vara torrt imorgon för att kunna måla:
Denna dagen går inte till historien som den mest lättgenomförda.
Nu blir det total vila inför NT-löpet på torsdag. Hoppas att flera skidåkare vågar komma till Norrtälje och springa stadslopp över 5km!
Från val till smal-projektet 
Jag tycker mig se ett mönster. Du kör alltjämt ganska långa intervaller? Sällan ser jag 4x4min, 10x1min osv. Jag antar och tror att det finns en tanke bakom det, vill du dela med dig om dina tankar kring längd på intervaller?
GillaGilla
Så är det verkligen. Mitt favoritpass är 3x7min och det har det varit ”genom alla år”. Det kan bli så pass långa som upp mot 15 minuter. Typ 2×15, 2×10, 15-10-5 eller liknande.
Sen föredrar jag joggvila eller aktiv vila – för att pulsen inte ska hinna sjunka så mycket. Det är lika bra att hjärtat får jobba, när man ändå håller på. Jag ser ingen egentlig anledning till att köra kortare intervaller än så, om tävlingstiden är längre än det. Personligen tävlar jag framförallt i långlopp på skidor och då är det ofta långa partier mellan backarna, där man måste ligga på så hög puls som möjligt.
Dels är det bra för att man stökar över passet fort, då enbart fyra minuter försvinner i ”vila”. Men den egentliga vinsten är att man vänjer sig vid att ligga på hög puls under lång tid. Inte bara i det fysiska perspektivet, utan kanske framförallt psykiskt. Man får inte vara rädd för att ta i eller ”sacka” när det börjar göra ont och man börjar andas högljutt. Det största problemet för många är att man inte tar i tillräckligt, när man åker långlopp. Man hamnar i ett bekvämlighetsläge. Det ska egentligen vara fullt möjligt att ligga i en pulsnivå på över 90% av max under ett skidmarathon.
Kör man kortare intervaller är det lätt att man vänjer kroppen vid att den ska få ”vila snart”. Dessutom tar det en stund in på varje intervall innan pulsen kommer upp till en ”vettig nivå”. Därför tycker jag det är helt perfekt att bara mata på, när man väl fått upp pulsen!
Antalet minuter i en viss puls, är det som gör att man blir bättre! Ett bra sätt att kolla hur effektivt passet var, är ju helt enkelt att kolla snittpulsen för hela passet – vilan inkluderad!
GillaGilla
Tack för det utomordentliga svaret. Då ska jag nog, med många andra, kliva upp i intervalltid lite grann. Jag köper ditt resonemang. Kan man förenklat säga såhär: så hög puls som möjligt, så länge som möjligt, med så lite vila som möjligt, för att bli så bra som möjligt? Är det över 90% av maxpuls som är målet?
I övrigt så vill jag bara tipsa om att kommentarsfunktionen inte fungerar på bloggen om man surfar in via mobil(safari). Via dina facebooklänkar hamnar man dock i en version som funkar fint.
GillaGilla
Så kan man absolut sammanfatta det, på ett enkelt vis. Jag tror dock att man kan riskera bli onödigt sliten om man kör allt för långa intervaller. Därför har jag generellt hållit mig i trakterna av 5-10 minuter.
Men på den tiden jag var som allra bäst tränad och bäst form (2011-2012), var det inte alls ovanligt att jag gick upp på morgonen. Skippade frukosten. Joggade 2-3minuter och sedan körde bara en st. 20minutersintervall – innan jag åkte till jobbet. Där kan man snacka om tidseffektiv träning. Och stark som ett as blev jag också.
Ja, det tycker jag definitivt man ska satsa på vid längre intervaller. 85-93%. Hellre lite långsammare än för fort, så man får mjölksyra och blir sliten. Effekten blir ju i princip lika bra ändå. Jag försöker alltid ha som mål att inte känna av mjölksyra när jag kör mina intervaller, då återhämtningstiden då upplevs som väldigt mycket längre.
På tävling (skidmarathon) är min högsta snittpuls 93%, från Orsa Grönkitt Ski Marathon 2008. Då var jag i kalasform. Men generellt har jag legat mellan kanske 85-93%. Vid risig form eller tungt före blir pulsen lägre. På Vasaloppet har jag snittat ungefär 86-87% de åren det gått som bäst.
GillaGilla