Bryta ihop – komma igen?

Efter några dagar av tomhet, så ska nu Stockholm Marathon summeras. Ingen rolig uppgift.

Det hela började väl gå kraftigt åt helvete, redan i torsdags eftermiddag – då jag som tidigare nämnt blev påkörd bakifrån av en lastbil. Under fredagen var jag hos naprapaten för att försöka rädda skutan.

Jag gjorde förberedelserna som jag skulle, dagen innan. Fixade med vätska, gjorde i ordning nummerlapp och kläder. Kolhydratsladdade. Drack mycket vatten och Resorb. Men något kändes fel. Var inte laddad eller speciellt nervös, när jag skulle sova. Loppet kändes långt bort, fast det bara var timmar till start.

När jag vaknade i lördags kände jag mig seg i kroppen. Stel och småont, både här och där. Det konstigaste av allt var att jag nästan hade kramp/träningsvärk i baksida lår, på båda benen. Jag har ingen bra förklaring på detta, mer än att krocken måste ha påverkat. Hade inte tränat på fyra dagar och kände inget när ja la mig. Ändå vaknade jag upp så – på tävlingsdagen, av alla dagar.

Under de bitar jag promenerade till tävlingsplatsen, förstod jag att det skulle bli riktigt tufft att ta sig runt. Baksidorna gav inte med sig, trots att jag blev varm. Motvilligt försökte jag göra en lättare uppvärmning och några stegringslopp – men det kändes som jag redan hade 20km asfaltslöpning i kroppen. Den ville bara stå still. Försökte stretcha lite lättare, men ingen hjälpte.

Hamnade nästan längst bak i startgrupp D, något som inte heller stressade upp mig som det borde. Jag var inte sugen, jag var inte hungrig. Det var inte meningen att jag skulle springa. Blev liksom inte fokuserad. Tog en koffeintablett och hoppades på det bästa.

Startskottet gick på Lidingövägen och jag försökte i alla fall öppna lugnt och kontrollerat. Redan vid slutet av Vallhallavägen började jag bli trött i benen och fick kämpa i backen upp förbi TV-huset. Hela tiden rädd för att baksida lår skulle dra ihop sig, vilket ögonblick som helst.

Passerade 2km på ungefär 9.20 – exakt enligt tidtabell. Pulsen var på en mycket bra och kontrollerad nivå. Cirka 82%.

Vid passage av Slottet efter fyra kilometer fick jag kramp i ena vaden. Inget bra tecken.

På Söder Mälarstrand fick jag redan börja slita muskulärt. Det ska inte behöva kännas så, efter 5km på 23.13. Västerbron gick kontrollerat och ett tag kände jag mig lite piggare, längs Norr Mälarstrand. Visste att jag skulle få sportdryck och koffein vid Centralbron – så jag levde på hoppet att det skulle vända då.

Passerade 10km på 47.05. Fick kramp i magen efter att ha druckit. Backen upp mot Odenplan flöt ändå på, så länge jag kämpade ordentligt. Tog en koffeintablett och fick avslagen Coca Cola vid 15km. Klockan visade 1.10.33.

Snittfart 4.37/km hade inneburit 1.09.15. Så fram hit sprang jag egentligen helt enligt tidsplanen, eftersom jag satsade på en lugnare öppning. Det var bara det att kroppen var helt jävla rökt muskulärt. I princip hela vägen kändes det som jag löpt två mil mer än jag gjort.

Väl uppe på Vallhallavägen igen, så blev jag tvungen att ta ytterligare en koffeintablett. Blev fan inte av med tröttheten. Efter att ha svängt ut på långa varvet, mot Sjöhistoriska, kunde jag knappt röra höger ben. Fick så jävla ont i höft och ljumske. Här insåg jag att det skulle bli helt omöjligt att klara 3.15 – vilket skulle kräva en snabbare andra halva.

Grisade på en bit till och hoppades på att koffein och sportdryck skulle börja göra effekt. Den uteblev. När jag fick dricka av Glenn vid vänstersvängen ute på Gärdet – så kunde jag nästan inte hålla mig löpande längre.

I slakmotan och backen upp mot halvmarathon, så gick jag två gånger, för att om möjligt ta mig i mål – som nu var det nya målet. Trots detta passerade jag halva banan på 1.40.12.

Så höll jag på i några kilometer. Gick kortare bitar och sprang där i mellan. Men istället för att kännas bättre, kändes det bara sämre – efter att ha gått lite. Började även få så jävla ont i nacke och bröstrygg att det var svårt att hålla upp huvudet.

Hade jag bara varit trött, hade jag kunnat ta mig runt. Men när jag fick så ont med 20km kvar, så var jag rädd att dra på mig några långvarigare skador. Kändes på inget sätt värt det. Klev av vid Djurgårdsbrunn, efter ca 25km!

Det var ingen glädjens promenad tillbaka till Stadion därifrån. Sjukt nog var jag inte särskilt besviken eller ledsen. Något som också talar för att kroppen var helt ur gängorna.

Vet inte vad jag ska säga. Vet inte vad det beror på. Jag tycker i alla fall det är märkligt att man efter fyra dagars vila, vaknar upp med en kropp som är helt slutkörd. Den enda givna anledningen är ju trafikolyckan i torsdag – och jag tror definitivt den påverkade.

Efter loppet var jag så stel i nacken och bröstryggen att jag omöjligt kunde röra på huvudet. Ungefär såhär:

Det blev ”after run” med hejarklacken och ett par andra glada marathonlöpare – som faktiskt tagit sig i mål. Mustaschen åkte av illa kvickt:

Inte ens några drinkar kunde smörja upp kropp och själ efter misslyckandet.

Nu är detta inte hela världen, eftersom att träningen varit alldeles för knapp för att leverera några ordentliga resultat. Men tomheten och besvikelsen att inte kunna göra sitt bästa, är ändå total. Det kändes inte bra någon gång, det var inte roligt någon gång och jag bröt loppet. Misär.

Tackar i alla fall för hjälpen från släkt och vänner i form av drickalangning (som knappt blev av). Också roligt med spontana hejarop från åskådare och även löpare, som kände igen från val till smal-projektet.

Tog en tillbakatitt på bloggen och har kommit fram till detta:
Den 2:a oktober bloggade jag så här, efter att nöjd ha kört ett träningspass på knappa tre kilometer. Dessförinnan hade jag alltså sprungit två gånger, sedan 10mila i maj 2015.

Sedan dess har det blivit 35 löppass, på 32 veckor. Elghufsintervaller och kortare joggingturer är inräknade. Slår vi ut det hela på årsbasis har det alltså blivit 38 pass på 52 veckor.

25 av dessa pass har ägt rum efter den 28:e mars i år.

Ser man på det hela på det sättet, så har det viktiga egentligen varit att vara anmäld till maran. Och det var också tanken från början – ha något att träna till efter Vasaloppet. För att inte falla tillbaka i gamla synder.

Hur jag ska gå vidare nu vet jag inte riktigt. Alternativen:
1. Anmäla mig till annat marathon senare i år och fortsätta nöta asfalt
2. Skita i marathon, springa kortare lopp och träna för Lidingöloppet
3. Bara tävla kortare lopp
4. Inte tävla något mer innan vintern

Jag är riktigt sugen på att fortsätta träna.

Innan något beslut tas, så måste nacken bli bättre. Idag har det gått fyra dagar sedan olyckan och i nuläget kan jag inte snurra huvudet i sidled eller luta huvudet bakåt. Det kan bli svårt att jobba framöver – och det är inte alls bra för mitt redan överfulla schema.

Börjar med att kontakta sjukvården imorgon för åtminstone dokumentation…