Desperados

För det första vill jag börja med att tacka jättemycket för alla glada och uppmuntrade kommentarer som jag fått rörande bloggen.

Man kan ju egentligen fråga sig varför i helvete jag driver denna blogg och fortsätter skriva – dag in och dag ut. Sen kan man också vrida på saken och fråga sig vilka ni är som följer bloggen. Jag är inte snabbast – jag är inte snyggast – jag är inte mest känd. Ändå är ni relativt många som följer från val till smal-projektet. Ungefär 300personer/dag just nu. Nästan 10.000 visningar/månad – sedan starten i oktober. Fast egentligen har jag ingen aning om det är mycket eller litet.

Från val till smal-projektet och bloggen drogs ju igång i höstas. Då var det väl främst för att:
1. Jag behövde komma igång
2. Man får lite ”press” på sig genom en blogg och det blir lättare att inte ”skita i det”
3. Jag gillar att skriva

Det är väldigt få av er som lämnar avtryck i form av kommentarer på inläggen – men WordPress sköter statistiken åt mig. Om det är något ni är intresserade av, eller vill att jag ska skriva om – skrik till!

När det begav sig satte jag upp tre mål:
1. Topp 929 (peronbästa) på Marcialonga – plac. 373 (?)
2. Topp 1.000 på Vasaloppet – plac. 749
3. Springa Stockholm Marathon (för att ha något att träna mot) – två veckor kvar

Jag börjar med att summera förra veckan:
Måndag: Jobb
Tisdag: Jobb
Onsdag: Jobb + 50min rullskidor (lugnt)
Torsdag: Jobb + löpintervall
Fredag: Jobb + vila
Lördag: Resa till Falun + vila
Söndag: Tiomila + hemresa

Totalt: ca 4,5h

Jag vilade i måndags (kände mig riktigt sliten och 10mila-bakis). Igår däremot skulle jag titta på ett jobb efter jobbet och jag valde att åka rullskidor till och från (eftersom jag ska försöka ha en liten mängdvecka denna vecka):

Det är perfekt att åka med jeansshorts – så man får med sig telefon, nycklar och snusdosa! Eller hur?! Jag vara ganska pigg – så det blev gubbtempo (A2). Hade inget pulsbälte på mig – så detta kan varken bekräftas eller dementeras. Men jag tog i litet.

Efter hetsätningen i söndagskväll, som det tidigare bloggats om, återgick jag till bantningsmat i måndags. Näringsintag:

Måndag: 
Frukost – utgick
Lunch – omelett (ägg och kallrökt lax) + frukt
Middag – samma (rester) + frukt
Tisdag:
Frukost – omelett (ägg och bacon) + frukt
Lunch – samma
Middag (kl 19.30, efter rullskidorna):

Kyckling, bönor och så vidare. Syndade rejält med både lite pasta och en folköl medans jag lagade maten. Var så inåt helvete hungrig efter två dagar med kraftigt underskott.

Nu får ni inte tro att detta har gått och blivit en mat- eller viktblogg. Det är bara det att desperata tider kräver desperata handlingar. Två veckor kvar till maran.

Dagens frukost gick också i bantningens tecken. Två släta koppar kaffe.

Sen mötte jag upp advokat Lundberg (adept i CCC1000) som med all heder, via bloggen senast, visat intresse för dagens fakir-uppdrag. Provlöpning av Sthlm Marathons långa varv.

Vi ska båda löpa maran 4:e juni och ingen av oss hade löpt banan förut. Efter extrameter från mötesplatsen och att vi sprungit fel några gånger, började tiden rinna iväg för den gode Lundberg. Vi ökade takten rejält runt Djurgården – men fick ändå lämna av honom direkt på kontoret vid Nybro-kajen (Advokatfirman Cederquist KB) då det inte fanns mer tid innan jobbet kallade.

Tid är pengar. Speciellt när man tjänar pengar på riktigt. Hur han fick tag på rena kalsonger lämnar vi i ovisshet.

Jag återvände till Slussen efter ungefär 28km asfalt och då var det dags att bestiga hela Götgatsbacken. Tryckte på lite och pulsen stack iväg till 92%.

Sprang lite extra bara för att få klockan att stanna på exakt 30km. 5km längre än planerat. Desperata tider kräver desperata handlingar.

Det absolut längsta asfaltspasset jag sprungit. Kanske det längsta någonsin. För 1,5 veckor sen, sprang jag 22km – och då var det i alla fall det längsta jag sprungit på mycket längre. Desperata tider kräver desperata handlingar. Kände mig trots allt ganska fräsch. Ingen frukost – men en halvliter vatten och en koffeintablett efter cirka 22km, petade jag i mig under resans gång.

Med stopp, höll jag på i 3h och  11 minuter. Snittpuls 68%. Behagligt.

Nu får vi hoppas återhämtningen går som den ska. Till helgen är det dags för långpass igen.

Den dag jag får se Mo Farah eller Dennis Kimetto springa i kompressionsstrumpor – så lovar jag att jag också kommer göra det. Fram tills dess får det ses som ett sätt att tjäna pengar på motionärer och ett möjligt sett att eventuellt påskynda återhämtningen….