Den långa färden (749:a)

Ska försöka summera säsongen och Vasaloppet i ett och samma inlägg. Var beredd på mycket text.

Vasaloppet mäter 90km – men resan är långt mycket längre. Den börjar oftast under sommaren med bland annat rullskidor och löpning som stöttestenar. För att prestera sitt allra yttersta i Vasaloppsspåret är det inte ens månader – utan år av träning och förberedelser vi pratar om. Detta till trots så är träning en färskvara och de sista månaderna innan loppet är väldigt viktiga för att få till den absoluta formtoppen.

Jag ska försöka att varken över- eller underdriva. Därför uppskattar jag min totala träningsmängd till 26h/år (en timme varannan vecka) sedan hösten 2012 – då jag kraschade på ett rullskidpass.

Denna resa började lördag 12 september (6 månader sedan), när jag kände att axeln skulle hålla ihop tillräckligt för en comeback. Vi hade uppstart med CCC1000 och jag kunde åka rullskidor utan några större bekymmer igen. Därefter blev det väl rimligen fyra-sex träningspass ytterligare innan jag drog igång bloggen och gjorde från val till smal-projektet offentligt 31 september.

Sedan ingången av 2008 har jag inte fört någon träningsdagbok. Största anledningen till det, är att jag tycker det är mycket viktigare att lyssna på kroppens signaler – än vad det är att slaviskt följa det som står på schemat. Har ögnat genom bloggen idag, för att få en överskådlig bild av min träning sedan 1 oktober. Det kan vara något pass jag missat, men detta är vad jag kom fram till:

Oktober:
20h 15min (7h snustempo)
7 st. intervallpass
1 st. tävling (orientering)

November:
20h 45min
6 st. intervallpass
0 st. tävlingar

December:
37h 30min (3h 30min snustempo)
2 st. intervallpass
0 st. tävlingar

Januari:
31h 30min (14h 15min snustempo)
1 st. intervallpass
3 st. tävlingar

Februari:
34h 45min (7h 45min snustempo)
0 st. intervallpass
3 st. tävlingar

Normalt delas träningsintensiteten in i A1 (60-75% av maxpuls), A2 (75-85), A3 (85-tröskel) och A3+ (över tröskel). För den som följt bloggen har det alltså dykt upp en ny pulszon. Det så kallade snustempot. Tempot är av sådan karaktär att man mestadels under passet kan ha en snus inne under läppen. Stundtals kanske man gör något ryck eller åker en bit i högre tempo, så denna måste spottas ut. Innan man står stilla en stund igen och kan peta in en ny.

Detta är tempot som för min egen del förekommit när jag haft tekniklektioner eller tränaruppdrag i CCC1000 – man har skidor under fötterna, men tränar inte själv regelrätt. Någon form av  träning är det dock. A0,5 eller A1- är väl andra alternativa benämningar. Tempot är i alla fall vida förekommande i loggboken – som ni ser.

Ända sedan september (eller det året jag fyllde 19) har Vasaloppet varit säsongens höjdpunkt och huvudmål. Någon gång under januari månad, när jag hade tillgodogjort mig träningslägret i Skeikampen under mellandagarna och begått tävlingspremiär (stafett på Rudan), kändes saker och ting så pass bra att jag satte mig den ”höga” målsättningen att vara topp1000 på Vasaloppet.

VASALOPPET 2016:

Uppladdningen var inte av bästa karaktär. Jag försökte följa samma formtoppningsmodell som jag ”alltid” använt. Det är otroligt mycket svårare när man anpassar träningen efter tillvaron – och inte tillvaron efter träningen – som man gör när man ”satsar” ordentligt.

Efter träningsblocket i samband med Orsa/Grönklitt Ski Marathon började jag få rejäla problem med skulderbladet. Överansträngt. Kronisk värk. Smärta vid skidåkning. Träningsglädjen försvann.

Veckan innan loppet:
Måndag: Vaknade sliten efter 66km träningspass. Sovmorgon. Jobb till 19.
Tisdag: 12h jobb (07-19)
Onsdag: Uppställning vid 06.45 och sen 90min skidåkning på morgonen följt av jobb till 20.00.
Torsdag: Massage. Packa. Resa till Mora. Bira på O’Learys.
Fredag: Skidtester av 10par skidor. Vallning (LF+HF-glider) av 15par skidor.
Lördag: Resa till Sälen. Pulvervallning, rillning och fästvallning av 20par skidor.

Vaknade på söndag morgon med träningsvärk i triceps. Antingen av vallningen eller massagen. Skuldra och nacke var öm sista dagarna så jag knappt kunde ha tröja på mig. Glömde/hann inte äta Voltaren eller smörja med liniment.

Hade ett glatt SMS på telefonen när jag vaknade på söndag morgon, min klubbkompis Lill-Micke hade lagt ut ett par stavar i ett spår längst fram i tvåan bredvid sina skidor. Ingen hade flyttat på dessa och således kunde jag lägga mina skidor längst fram i led2 när jag anlände.

Lill-Micke och jag

Vi blev avsläppta vid vägövergången runt 06.35. Kände redan på den lilla biten skidåkning bort till starten att det inte fanns ”nå’ kräm i grejerna”. Tråkigt.

Kaxig innan start

Bra startraka. Anlände vägövergången i ett virrvarr av led1 och led2-åkare. Hamnade i spåret längst till vänster. Åkare i mitt spår som körde ovallat – men inte orkade staka. Tappade en hel del – men enligt pulskurvan kunde jag ändå inte åka mycket fortare. Var riktigt jobbigt att staka upp. Kraftlös.

Hade hoppats på en pigg kropp, men redan på myrarna insåg jag att dagen skulle handla om överlevnad och inte leverans. Armarna började kännas rejält trötta redan fram mot Mångsbodarna. Speciellt höger triceps som hade tendenser till kramp – förutom att varje stavisättning värkte som ett nageltrång. Försökte hålla mig till Lill-Micke. Utväxlade några ord i mellan åt. Taktiken jag haft tidigare i vinter – åka fort i lättåkta partier och nedför för att spara energi funkade inte alls, då det bara var två spår som gled i nysnön.

Blev omåkt av bl.a Fredrik Erixon och Lill-Micke i Risbergsbacken. Jag förstod direkt att jag inte kunde haka på. Måste åka så ”långsamt som möjligt” i backarna. Så låg jag sedan som en jojo fram till Evertsberg där jag tänkte öka takten. Släppte några sekunder i varje backe – åkte ikapp litet på platten.

Väl i Evertsberg var jag minst lika trött. Tänkte ”efter Oxberg kan jag öka tempot”. Allt var mycket kontrollerat, men väl ute på kraftledningsgatan klickade det inte i skallen – så jag ställde in mig på Hökberg. I de små, men branta, backarna precis innan Gopshusbacken var jag äckligt trött. Gåsaxade i backarna. Livrädd för att vägga.

Fick kaffe/cola vid slalombacken (fick det även vid vägundergången), men likt förbannat var det bara överlevnad som gällde upp mot Hökbergskontrollen. Bad om kaffe igen. Hade det kämpigt i backen efter Preem-stationen (efter platten på tallheden). Gåsaxade igen. Åkte ändå bra en period. Tog placeringar.

Fick kaffe/cola i Läde – men var livrädd för backarna vid Krångåsen. Överlevde det och då visste jag att backarna var undangjorda. Började att hela tiden ta rygg på den snabbaste åkaren runt mig. Kaffe igen i Eldris – och nu började det verkligen ge effekt. Kom in i beast-mode. Gick precis det jag hade till mål och levererade en tid gångbar även bland de bättre åkarna i led1 sista milen.

Det har varit strul med tiderna vid Eldris-kontrollen (som det verkar). Enligt den officiella listan tog jag 10 placeringar – men jag tror snarare på minst 25 stycken. Åkte om fem personer sista två km åtminstone.

Kom i mål som 749:a. Klarade målsättningen med råge. Det var 686 åkare i elit- och led1. Jag kom alltså i mål ”bland de främsta” i led2.

Utvärdering:

Underskattade arbetsbördan inför loppet en aning. Vad som skulle komma att bli en formtopp blev istället en dag med mycket dålig form. Totalt orkeslös och ingen ”power” alls i överkroppen. Inget klipp i stakningen. Känslan var oerhört mycket bättre på Bessemerloppet – och ärligt talat trodde jag att jag skulle lyfta mig en nivå efter det. Men icke.

Nästa år ska jag börja jaga placeringar. Inte pengar. Men man gråter hellre i en Porsche än en Saab. Så är det. Och det blir mer jobb i sosse-land. Så är det också.

Den urusla formen syns tydligt i pulskurvan. Tyvärr råkade jag stänga av klockan efter 68km. Sen startade jag den igen vid målgång och så var den igång några minuter.

Snittpulsen under denna tidsintervall landade på skrämmande låga 79%. Gubbtempo. A2. Låt säga 80% då, för de minuterna som tillkom efter. Snittpulsen från start till toppen av första backen landade på 84%. Peakade på 90%. Trots allt en bra bit under tröskeln och bra kontrollerad fart.

Snittpuls på de andra loppen i år:
Bessemerloppet: 84%
Orsa/Grönklitt: 83%
Marcialonga: 82%
DM 30km: 87%

Tidigare vet jag att jag snittat 87% på Vasaloppet (2011). Men med muskulär trötthet går det inte att få upp pulsen tillräckligt. Det är en stor anledning till att jag vanligtvis gillar att vila mig i form.

Magnus Björk, IK Rex, som jag åkte med på stora delar av Marcialonga (men fick stryk av) blev 437:a. Snyggt Magnus!
Fredrik Björk, IK Rex, som jag slog på både DM30km och Bessemerloppet blev 704:a. Han slog dock både mig och Fantomen på stafett-DM.
Anders Boström, OK Linné, som jag slog på Bessemerloppet blev 667:a.
Håkan Sandahl, AXA SC och CCC1000-adept, som jag slog i både Orsa och Bessemer blev 608:a. Grattis till ett kanonlopp, Håkan!

Nu är ju inte jag ensam om att toppa formen fram till Vasaloppet och jag är något otränad för distansen. Men detta är den största anledningen till att jag känner mig lite missnöjd över loppet. Jag vet att jag kan bättre. Även med nuvarande träningsbakgrund.

Att köra 12-timmars arbetspass och valla 20 par skidor dagarna innan loppet är ju dock ett aktivt val jag gjort. Efter förutsättningarna är jag nöjd.

Det spelar ingen större roll för mig om jag blir 530 eller 749. Jag har kunnat bättre och jag vill mer framöver.

Tack för alla gratulationer efter loppet – även om ni förhoppningsvis förstår att jag varken kan eller vill suga åt mig det ordentligt. Roligt med tillrop både innan, efter och faktiskt under loppet, från skidåkare och andra intresserade som följt och uppskattat mitt skrivande.

Nästa år är det flera som kommer få ta i, om de vill slå mig mellan Sälen och Mora.

Från val till smal-projektet fortgår. Kanske även bloggen?