Käbblet om lägre ingångslöner

Detta borde vara en icke-fråga. Ändå blev Martin Ådahl (C) igår tvungen att köra över ännu en vänstertomte i SVT Opinion:

http://www.svtplay.se/video/6496101/opinion-live/opinion-live-sasong-1-18-02-22-00?start=auto

https://www.centerpartiet.se/2016/02/18/martin-adahl-i-het-debatt-om-ingangsjobb/

Gillar verkligen Ådahl. Ung, hungrig och passionerad.

Att det ska vara så inåt helvete omöjligt för den rödgröna röran att förstå sig på detta?

För mig är det en självklarhet att en låg lön är bättre än bidrag. Har man som jag vandrat genom livet som hantverkare, där lärlingssystemet är djupt rotat, blir detta ännu mer självklart. För närvarande ligger den kollektivavtalsenliga ingångslönen för målare (helt utan utbildning och erfarenhet) på 88,45 kr/h. Alltså i stil med det Ådahl presenterar. Därefter tillämpas trappstegsmodell som mynnar ut i runda slängar det dubbla, efter 6 800 arbetade timmar. Du har god tid på dig att lära dig yrket och visa framfötterna för din arbetsgivare, samtidigt som du tjänar pengar. Om än inte jättemycket.

Jag minns när vi slutade målarplugget. En kompis till mig bodde i Norrtälje och pendlade till ett bygge i Hökarängen. För ca 60kr/timme och 18kr/mil i reseersättning. Det blev inte jättemånga tusenlappar över varje månad, förstår vem som helst med en miniräknare. Men det var inget konstigt i det, man gör inte rätt för mer till en början.

Idag driver samma kille en egen målerifirma och har en anställd till och med.

Livet är precis som träning – vill man komma någon vart, så får man vara beredd på några hundår till en början. Man kan och ska inte tro man blir miljonär på sitt första jobb.

Lärlings- eller assistentlöner är för mig ett otroligt bra sätt att få folk, främst unga , nya och oerfarna, i arbete. Framförallt tror jag det skulle skapas enormt många arbetstillfällen hos mindre småföretagare som idag ofta jobbar långt mycket mer än 40h/vecka, för att få ihop både arbete och den administrativa biten som det innebär att driva företag. Det är bara att gå till mig själv, en av de stora bitarna som gör att man inte kan ta hjälp när det behövs- är för att det kostar för mycket. Det är en enorm skillnad på 14- eller 20tkr. Det blir helt enkelt inte lönsamt.

Då ska vi inte ens börja prata om de skyhöga arbetsgivaravgifterna (som sossarna såklart höjde, det första de gjorde) och krav om fast anställning från fackligt håll. Det funkar säkert bra på arbetsplatser med hundratals anställda. Verklighetens arbetsmarknad ser dock inte riktigt ut som under efterkrigstiden med en industri- som blomstrade. Exakt hur många små företag med mindre än tre anställda det finns, har jag inga siffror på. Här råder osäkrare förhållanden, med mycket stress och ansvar för arbetsgivaren. Är inte också det jobb? Varför borde inte även de anställda vara med och dela på osäkerheten?

Förmodligen romantiserar jag tillvaron för människorna i Mina Drömmars Stad (Per Anders Fogelström) lite väl mycket, eftersom det är en av mina absoluta favoritböcker. Den arbetsmarknaden är kanske (?) inte heller något att sträva mot – även om den mer byggde på ”den starke överlever”-konceptet, vilket jag gillar.

Men ett mellanting då?