Tron

Tro, hopp och kärlek.

Tomma ord kan man tycka. Men budskapet är viktigt.

Tro, hopp och kärlek. Smycket jag fick av mormor som barn.

Efter helgens konferens med skidförbundet och Vasaloppet, beslutet att stänga av Alexander Legkov på livstid (OS) och andra incidenter i tillvaron, funderar jag på om det verkligen är värt det? Tiden. Energin. Passionen.

Idag kommer jag inte utveckla det resonemanget mycket mer än så. Det kommer.

För tillfället känner jag dock att allt jag står för, allt jag tycker, tycker om och allt jag känner – det är kanske bara en dröm som jag skapat i mitt inre.

Ska jag helt släppa allt som har med skidåkning att göra? Blir jag lyckligare av det? Vad blir jag lycklig av? Vad blir du som läsare lycklig av?

Må hända att jag är ensam, men åtminstone jag blir lycklig av att se bilden på Juha Mieto från VM 1974 i Falun:

Kanske är det bara jag som ser laddningen, värdet och det äkta i bilden. Kanske inte?

En vinter till ska det få. Eftersom ”En riktig femmil” arrangeras i mitten av mars. Därefter ska det analyseras. Förmodligen är man fast.

Ingen träning sedan i tisdags. Till helgen ska jag försöka vara hemmavid för första gången på flera månader – då öppnar en gigantisk möjlighet för träning.

Punkrörelsens vackraste låt:

Vem slåss för Gud idag
Vem slåss för kvinnan, för dom svaga
Allt det där det låter som en gammal riddarsaga
För mycket folk överallt, skogarna dör, haven dör
Allt rusar in vidare i mardrömmen och ingen tycks veta varför
Och förändringarna dom tar hundratals år
Det går långsamt, så långsamt men, Isabella, det går
En dag ska du lära dina barn nånting bättre du med
Lära dom att lyssna, lära dom att se lite mer, lite mer, lite mer