Tiden (tråkigt erkännande och stipendium)

Den allra mest bedrövliga ”satsningen” på längskidåkning – den finner ni här.

Inga tvivel.

Just nu, har jag slutat tänka på träning. Och då är man illa där an. Det kan dock vända fort, så helt uträknad är jag inte. Däremot är det nog så att jag måste erkänna för mig själv och andra att jag efter en sommar med alldeles för mycket sömnapné inte kommer ha målsättningar denna vinter att förbättra mig.

Det stora problemet med sjukdomen är att man går upp så mycket i vikt. Traditionellt sägs det att feta (och gamla) människor har sömnapné. Jag vet att det inte är så.

Tvärt om.

Man blir fet av sömnapné. Min teori. Dels för att kroppen utsöndrar så otroligt mycket mer ”stresshormon” (bevisat), men också för att man är så jävla trött och deppig hela tiden, att man dopar sig med godis och skräpmat.

Det jävliga är att du går du upp i vikt (eftersom att du oftast inte orkar träna) och då blir apnéerna ännu värre. En ond spiral.

Jag kommer även framöver att sikta mot att förbättra (eller underhålla) min placering (751:a) från 2016 års Vasalopp. Det blir mitt primära mål.

Tråkigt. Men sjukdomar är aldrig roliga.

I onsdags var jag som uttalat på Upplands Skidförbunds årsmöte i Tobo. Jag hade inte läst årsberättelsen och blev därför enormt förvånad när jag fick motta stipendium:

De andra två stipendiaterna var de lovande juniorerna Gustaf Berglund, Storvreta IK (numera IFK Mora) och Martin Mickels, Bålsta SK.

Janne Pettersson (ordf. Längd-Kommittén USF) höll ett otroligt fint tal inför utdelandet och det kommer jag bära med mig. Själv höll jag aldrig något tacktal, men det jag skulle vilja säga är:

”Jag vet inte om jag ska bli glad eller ledsen över detta pris
Tycker inte att jag gjort något mer än vad någon annan borde göra
I den här salen sitter ni som hjälpt mig bli den jag är
Och ni fick inget pris”

Främst tänker jag på: Bertil Jansson och Sten Johansson. Janne Pettersson och Pär Ohlström såklart också. Och alla andra. Många (de flesta) är ju samma ansikten som man ser på ”tinget”. Alla är ju hjältar i mina ögon. Det handlar inte om storslagna idéer eller högsta rösten. Att delta är det enda viktiga! I föreningslivet är alla lika värda. En röst är en röst.

Rent allmänt i årsberättelsen framgår det att jag fick stipendiet genom texten:
David Holmström, Roslagsbro IF för att med sina ledaregenskaper väcka människors intressen för skidsporten.

Om det är så, är jag stolt. Skidor är och har varit mitt liv. Så länge jag minns. Och orientering. Man ska inte glömma orientering.

Ulf Jansson lämnade över ordförandeklubban efter lång och trogen tjänst. Arne Pettersson tog över:

Kom hem runt kl 24. Ingen träning.

Igår torsdag: Norrtälje Sjukhus, Skidsport Bromma (måla om) och sen CCC1000-träning. Hemma kl 21.45. Snustempo-träning, 2h.

Idag åter Norrtälje Sjukhus och Skidsport Bromma. Ingen träning:

Imorgon bitti tidigt kör vi igång med ekonomimöte för Roslagsbro IF och därefter är dagen förstörd, så då kan jag lika gärna jobba….

För alla eldsjälar som jobbar gratis, för att andra ska få trötta ut sig: