Karenina

Jag har inga mirakel, att lova nå’n inatt – sjunger Joakim Thåström.

Inte jag heller.

Förra veckan spenderades mycket av den vakna tiden som sagt till att arrangera Tour de LF.

Arrangera tävlingar är något jag brinner långt mycket mer för, och blir lyckligare av, än att jobba. Därför gör man det. En känsla av lycka. Och lycklig vill man ju vara.

I lördags arrangerades jaktstarten i Häverödal. Jan Mattsson, Vassunda vann:

+10 grader, lågfluorvalla, stak- och ”stavfria”-zoner, gjorde att alla deltagare åkte med fäste. Det var bara Janne som gick under 40min/mil. Då ska man ändå veta att Janne varit topp 20 på SM i längdskidor och tvåa på landsvägs-SM i cykel. En maskin.

Sanna mina ord, att det var riktig skidåkning. Alldeles lycklig stod man vid sidan och tog tid, när 14 tappra deltagare gjorde upp om placeringarna.

Samma dag, så lockade löptävlingen ”Tunnel Run” i Stockholm lite drygt 33.000 deltagare. Super-duper-mega-maxi-upplägg. Bra att folk rör på sig.

Jag begär på intet vis att folk ska hålla med, eller förstå, mig. Men jag blir ledsen. Riktigt ledsen. Ibland känns det hopplöst lägga energi på föreningslivet. Alla fina kommentarer efter tävlingen värmer dock så långt in i märgen, att man väljer jobba vidare. Jag tror alla som någon gång jobbat ideellt, förstår exakt vad jag menar.

Längd.se gjorde en artikel om tävlingen.

Resultat finns här.

Bilder finns här. Tryck gärna gilla, för senaste information om Rullskidgalejet eller Roslagsloppet.

Vi blev ett mindre gäng som genomförde after-ski på Ålandsbåten ”och så vidare” i Ankarstaden. Där i bland Jan Mattsson – som därigenom blev ensam om att genomföra ”alla fyra” etapper:

Jan Matsson och Jan Pettersson (båda legender). Janne Petter, son till Anders Petter, arrangerar varje år resan till Tour de Ski China (förutom att vara en eldsjäl i Häverödals SK och fd. ledare i svenska skidlandslaget).

Jag blev helt plakat så småningom. För tredje helgen i rad. Vaknade klockan 14.30 i söndags.

Så dåligt som jag mått de sista veckorna har jag inte mått på flera år. En smet av besvikelse, sjukdom och bakrus. Hemskt.

Kan de inte börja servera folköl på krogarna? Även jag är numera för gammal för detta – det goda livet man en gång älskade mer än det mesta. Tål det inte längre.

I förra veckan spelade jag åtminstone pingis på sjukhuset med ”grabbarna” från ISS både onsdag o torsdag i ”fläktrummet”:

Länge trodde jag att det skulle bli den enda ”träningen”. Tog mig dock samman och joggade 20 minuter i torsdags och därefter etapp 2 av Tour de LF, med träningsvärk i benen. Hade inte sprungit sen i januari. För länge.

Lite blev också gjort med pensel och roller. Fikarummet på avdelning 4, nu målat med ”stockholms-vit” och en fondvägg i S1502-y:

Där har naturligtvis blivit gjort annat också – men vem på en skidblogg är mäkta intresserad av kulörer och spackelspadar?

Idag var jag på Ljusterö för kneg. Tog mig samman mentalt under dagen (halsen kändes konstig i morse) och genomförde ett älglöpningspass:

47min älglöpning/stavgång i skog och mark var ett stort steg i rätt riktning för mig. Där fanns också inslag av tröskel-intensitet. Något måste ske nu. Ett skeppartag.

Mars måne har aldrig någonsin varit en bra träningsmånad för mig. Antingen har man firat eller sörjt. Det har många gånger ebbat ut i att jag blivit dekis till fram mot hösten. I år är jag dock mer medveten än någonsin, om att jag måste komma igång tidigt. I alla fall om jag ska utvecklas i den takt jag tänkt. Och ha roligt samtidigt. Det är ändå viktigt.

Några lopp har jag kunnat skönja i kalendern:

– Roslagsbroloppet 23 april (löpning)
– 10mila – 29-30 april (orientering)
– Ottarsloppet  25 maj (löpning)
– Stockholm Marathon 3 juni (löpning) (?)
– Rullskidgalejet – 10 juni (rullskidor) (om jag inte måste arrangera)
– NT-Löpet 6 juli (löpning)
– Alliansloppet – lördag 27 augusti (rullskidor)

Nu får vi hoppas att vägen framåt är stakad. Inte som i stakning – men som att den finns där.

Förresten, så öppnade ”vi” idag upp dörrarna för skog & mark-projektet och blev uppmärksammade från förbundet, vilket känns jätteroligt:

Orientering är utan tvekan den coolaste, råaste, roligaste och häftigaste sporten man kan hålla på med!

Jag har aldrig läst boken om Anna Karenina. Jag har aldrig pratat med Joakim Thåström. Men mellan raderna, så gissar jag att den är inspiration till låten nedan.

För mig ska den förhoppningsvis fungera som inspiration – fast åt andra hållet.

”Mitt pussel blev aldrig klart…..”