Tjyvtimmar

Det har varit några fartfyllda dagar efter helgens insats.

Igår chockstartades dagen med en skidlektion 07.40 på Arninge GK. Jag kom bara 30min för sent pga trafiken. Lite tragiskt var det, med fyra plusgrader:

Snabbt iväg in till Vasastan. Köpte en lättöl (varför liksom?) och ett äpple till frukost på ICA. I samma sekund som jag ätit upp äpplet, så märkte jag av herpesblåsor på läppen. Lustigt hur det alltid blommar upp på någon sekund – ofta i samband med att man äter något surt (Ingrid Marie denna gång).

Överskottet med andra ord på absolut noll och ingenting. Man ställer sig alltid frågan – hade man klarat sig om man skippat det sista passet?

Upp i lägenheten och målade lite snabbt. Mot hälsokostaffären – köpte en flaska kolloidalt silver och en tub med EMS-kräm (innehåller kolloidalt silver). Munsår har jag haft så länge jag kan minnas – åtminstone sen lågstadiet. Man hade väl pussats med mamma och pappa vid fel tidspunkt. När jag var yngre fick jag alltid på nästippen också – detta har dock försvunnit i samband med åldern.

Fram till att jag gjorde en utredning om sömnapné vid 22-års ålder, så hade jag allt som oftast en förkylningsvecka och ett ”munsår”/ varannan månad. Kroppen var ständigt i underskott pga. dålig sömn. Nu för tiden händer det snarare en gång/halvår och dessa kan ju alltid sättas i samband med ett ”för hårt liv”, på ett eller annat sätt.

Hur som helst så har jag under mina 25-år av försök att bota detta – aldrig någonsin varit i närheten av något så effektivt som Kolloidalt Silver. Så det kan jag varmt rekommendera för den som har samma problem. Oftast stannar utvecklingen av helt och försvinner på bara ett par dygn – istället för en vecka – obehandlat.

Efter ”Örtagubben” så drog jag vidare till Stockholm Stadion för en tekniklektion, medans färgen torkade.

Snabbt åter Vasastan för tapetsering.

Mot Norrtälje igen. Stannade för kaffe och skidsurr med Borsten och Petter Kråkben på Norrbil. Därefter en mycket stillsam kväll.

Idag nästan samma runda. Teknikträning i Arninge:

1h snustempo med målarstället – dagen till ära. Kroppen känns lite lättare än i helgen. Idag isbark och någon minusgrad dock, vilket underlättade.

Sen till Huvudsta Allé för att riva tapet och spackla:

Medans det torkade drog jag till en naprapat på Planet Fitness (där syrran jobbar) och fick en behandling. Jag kan ju fortfarande inte prata ordentligt – så nu har jag givit upp talpedagogen för tillfället. Jag tror problemet ligger i överansträngd (spänd) muskulatur i ansikte, nacke, käke osv. pga stress. Som vanligt med sjukvården, så behandlar man ju bara symtomet – inte orsaken.

Jag fick till och med massage inne i munnen, på käkmuskulaturen. Tror detta är vägen att vandra. Var öm i princip överallt där hon härjade. Fortsättning följer….

Tillbaka till Huvudsta för slipning och grundmålning av väggarna (pga. ev. färgskiftningar i gammal tapet) – imorgon tapetsering.

Mår inte jättebra, som vanligt vid munsår – varm i kroppen och överjävligt trött. Kroppen går på högvarv för att trycka tillbaka viruset. Det brukar vända efter några dagar – och man kan åter se med tillförsikt på livet. Förhoppningsvis ska jag hinna repa mig fram mot helgens Marcialonga.

Trots att jag hade bestämt mig för vila, så har det alltså blivit 2h snustempo på två dagar. Tror inte att det ska påverka så mycket negativt – förhoppningsvis positivt. Någon sorts genomblödning i musklerna, syresättning och kapillärbyggnad torde ju ske – dvs. muskulär kapacitet. OBS. inte att förväxla med styrka – tungrull/ski-erg/styrketräning – vilket många tror.

Med detta är månaden uppe i 41 timmar. Det barkar mot rekord, om jag håller mig frisk.

Frågor har kommit angående Snustempo™. Vad är det?

Inom svensk skidåkning delar man normalt sett in träningen i pulszoner:

A1: 60-75% av max hjärtfrekvens
A2: 75-85% av MHF (så kallat gubbtempo, eller som jag brukar säga: stressmongo)
A3: 85-95% av MHF
A3+: 95-100% av MHF

Till detta har jag adderat en pulszon kallat Snustempo™.

Generellt sett tekniklektioner eller tränaruppdrag. Det vill säga, du har inte fullt fokus på dig själv – utan på andra. Det innebär att man stundtals kan stå still med en snus under läppen – men stundtals görs korta ryck eller fartökningar (egentligen över hela puls-spektrat), då denna således måste spottas ut.

Snittpulsen för dessa pass är svårbedömd, då aktiviteten oftast inte bedrivs med pulsklocka. Rimligen landar genomsnittspulsen under A1, men något mer i stil med Norges ”långpass-zon” I1, dvs. 55-72% av MHF.

Norrmän tränar generellt sett lugnare, framförallt på sina långpass. Det är jag övertygad om. Det finns inga ”stressmongon” i Norge, som vägrar bli omkörda på en konstsnöslinga om 2km.

Jag måste säga att jag tycker det är förjävligt hur det är i skidspåren kring Stockholm – folk är så jävla stressade i jakt på km-tider att man närmast blir överkörd om man stannar och dricker – för att inte tala om ifall man har en tekniklektion. Någon sorts självdistans måste man väl kunna ha? I varvningen på ett konstsnöspår, där folk kliver av och på spåret – så borde man rimligen kunna sakta ner i tre sekunder och hälsa andra skidåkare med en nickning och ett leende. För att undvika olyckor om inte annat.

I Norge bygger skidåkningen på ”ut på tur, aldrig sur”-konceptet.

I Stockholm är det ett ångestladdat jävla krig.

Hur många brukar ni se som pratar med varandra i spåret?

Det finns en villfarelse om att man blir bättre, om man åker fort. Jämt. Jag ställer mig mycket frågande…

Imorgon ska jag kraftsamla för tävling på konstsnöspåret i Arninge. En sista genomkörare inför Marcialonga. Hoppas lite mer överskott har infunnit sig.

Då är det legitimt vara ett stressmongo….?