Skidvagabond

Eller vagabond bara.

Det stämmer på ett sätt väldigt bra in på mitt sätt att leva.

För dagen. Men ändå inte.

I måndags kom jag hem riktigt sent från vallakursen på Skidsport Bromma. E18 var avstängd i norrgående riktning, bla. Somnade runt midnatt, vilket är förbjudet sent för mig.

Hade sett fram mot en sovmorgon igår och en riktigt lugn dag hemmavid. Det förstnämnda inträffade, men nästan i samma sekund som jag slog upp ögonlocken fick jag ett sms om att det behövdes folk pga. sjukdom i Bromma.

Jag borstade tänderna fort, satte på mig kläder och drog direkt. Efter det hade jag en tekniklektion på Stockholms stadion:

Jag åkte faktiskt inte själv, m. tanke på allt folk som var där. Sprang och stod vid sidan om spåret. Minimalt med snustempo – löpning.

Var hemma ca 21, vilket kändes tidigt.

Idag började arbetsdagen med en tekniklektion i Bålsta (Granåsen). Som vanligt världscupstandard på spåren – just nu är det dock bara 700m. Ulrik och Henrik, som jag körde med – är några av mina trofastaste adepter. Första gången vi körde tillsammans tror jag var 2011 – eller kanske 2012. Det görs ständiga framsteg:

Vasaloppsmustaschen börjar växa ut.

Sen var det raka spåret till Skidsport Bromma igen.

Efter stängning blev det sen dags för ännu en tekniklektion. Denna gång vid Täby IP (IK Frej’s hemmaborg), på hemvägen. Jag tycker ändå att jag är skapligt duktig på att minimera bilåkandet och maximera effektiviteten i mitt arbete.

Det finns logik även hos en vagabond.

Betydligt sämre väder – och betydligt sämre spår i natursnön. Däremot en mycket lyckad lektion:

Hemma runt 21 idag igen. Men två timmar snustempo kunde deklareras. Det är bra det, med tanke på att det ömmar lite i halsen på ena sidan. Oroväckande.

Fritid utgår, som ni förstår.

Imorgon en ny dag….