Norge har nu anklagat Ryssland för att ha ”hackat” internationella skidförbundet och resultatlistan för Tour De Ski, efter Ustiugovs seger:
”Med den mängden dunderhonung vi suger i oss, så borde vi vinna…” – säger ansvarig på Norska Skidförbundet.
Man vet inte vad man ska tro. Av det jag sett och hört, så har den ryska Björnen levererat både ett och annat.
För egen del så var det idag tävlingspremiär för säsongen. Vaknade och kände mig överkörd av tåget – något annat hade varit förvånande.
Veckan slutade på 14h 40min, varav 12h 40min sista fem dagarna. I genomsnitt förra året tränade jag fem timmar/vecka.
Oklarheter kring tävlingens genomförande (blev flyttad två dagar) gjorde att jag blev ”tvungen” prioritera bra träning – istället för bra resultat.
Det fanns egentligen inget vettigt argument till att tävla idag, förutom att det är förjävla roligt och bra träning.
För det fösta vill jag verkligen tacka Brottby SK för ett enormt bra arbete med arrangemanget. Många mantimmar krävdes, inte minst för skottning av spåret. Jag tror få förstår, vilket arbete som låg bakom vi andra fick åka oss trötta.
Den enda målbild jag hade för dagen, var att få ett rejält bra träningspass med helkroppsarbete. Vi var ju några stycken som kommit överens om att åka med fäste, sedan tidigare. På uppvärmningen (provåkning av banan) kändes detta val naturligt – men när det väl var dags för tävling, så var spåren sladdriga och lösa. Stakning hade absolut varit ett bättre val, trots en mycket kuperad bana.
Att åka med fäste i lösa och sladdriga spår tar dels på glidet, men är framförallt pulsdrivande och höjer belastningen på syreupptaget (inte min styrka). Jag försökte diagonala så mycket som möjligt. Speciellt eftersom jag var så seg i armarna, att jag förmodligen fått stryk av farsan i stakning. Nu är på inget vis min farsa en dålig skidåkare med tanke på ålder – men helst vill jag åka fortare än så.
Jag siktade på att göra tre jämna varv, vilket jag lyckades skapligt med (sträckan varierar på grund av startraka och upplopp):
Åkte på storstryk av de snabbaste åkarna:
Snittpulsen landade på 84%. (A2). Ska man utvärdera det, så har jag snittat 87% på Vasaloppet och 92% på ett skidmarathon en gång i tiden. Märkbart sliten, med andra ord.
Som bäst kändes det väl egentligen på sista varvet, när musklerna äntligen blivit någorlunda uppvärmda. Kunde till och med höja farten sista kilometern – vilket syns tydlig på pulskurvan.
Jag är riktigt nöjd med genomförandet av dagens race – kanske det bästa jag gjort på 15km, någonsin. Resultatet i sig tänker jag inte lägga särskilt mycket vikt över, med tanke på förutsättningarna.
En riktigt bra dag i Vallentuna kommun. Denna typ av skidåkning och tävlingar är otroligt mycket roligare och mer lättsamma än långloppen. Man önskar bara fler fick, eller valde, att uppleva det…
Tror och hoppas det ska finnas mer resurser plocka fram, vad det lider.
Nu är vi åtminstone igång…
Från val till smal-projektet 