Lätt vilse

Det går lätt att hamna vilse vid obanad löpning i okända marker. Idag var vi lätt vilse.

Dagen började på Norrtälje sjukhus, där det ska renoveras inne på steril-enheten. Då får man byta ut målarstället mot mer fashionabel beklädnad:

Så länge på rätt spår. Det tog inte hela dagen, så jag drog vidare till Österskär (Åkersberga) för att hänga med (träna) Kalle Lemoine, min kompis som bor i Shanghai vanligtvis.

Efter tre snedögda år ska han äntligen flytta hem i mars. Anmält sig till maran har han också gjort – så ni får inte bli chockade om han syns på löparbilder framöver. Om nu bloggen överlever efter Vasaloppet.

Två timmar skogsraid blev det sagt. Jag med och han utan stavar. Otroligt fint pass – det är riktigt härligt springa i skog och mark vid minusgrader och solsken. Speciellt när där ligger tunnare snötäcke.

I skärgårdsidyll ger man inte upp midsommarfirandet i första stund

Vi har båda förflutet inom orienteringen. Det var så vi lärde kännas en gång i tiden (Kalle från Gävle). Jag har väl hållit det mer vid liv än vad han gjort – kanske blir det ett pånyttfödande vid hemkomsten. Vi får se.

Här är vi i Gävle 2010

Någon dag tidigare på Munsfjället, Gäddede:

Hade karta i väskan den gången

Bakgrunden till trots var vi rejält vilse idag, då varken Kalle eller jag varit i området tidigare.

Tanken var springa en timme och sedan vända hemåt samma väg.

1. Här började vi rejält tappa riktningen. 90 grader fel till och med. Ganska snabbt kände vi inte igen oss, men tyckte ändå det kändes hyfsat rätt. Telefonen hade som vanligt dött pga. kylan (iPhone). Efter en stund kändes det inte riktigt bra, så vi bytte riktning.
2. Efter att ha sprungit med telefonen innanför kalsongerna en stund, fick jag igång den. Återfick kontrollen över tid och rum. Visste ju inte hur rutten hade sett ut på vägen dit, men fick åtminstone en bild av vilken riktning vi skulle hålla för att ta oss hemåt.

Så småningom hittade vi våra egna fotspår och när vi sedermera passerade den ”stora” vägen, kändes det tryggt. Hur fel kunde det bli?

Ganska fel blev det uppenbart, enligt ovan. Men med böljan den blå som riktmärke gick det inte misslyckas allt för mycket. Man ska vara försiktig ge sig ut på obanad löpning utan karta och kompass. Det räcker ofta springa på fel sida om ett fallet träd, tätvuxen skog eller ett hygge, så tappar man riktningen. Speciellt när vid tillfällen som nu – ingen dricka, ingen energi och minusgrader.

Hem kom vi – dryga två timmar. Riktigt härligt pass. Tiden går aldrig så fort som i nya jaktmarker. Jakten på timmarna.

Märkbart sliten sedan gårdagen. Kan det finnas något som ”tar” så bra som älglöpning? Jag har ju kört hårt på den linjen i flera månader – ändå får jag lättare träningsvärk i rygg, nacke och armar varje gång. Benen känns okej – även om det var stelt nedför trappen i morse.

Imorgon blir det måleri på sjukhuset och vilodag inför vad som komma skall….