Två av mina bättre lopp (Ronnie Löf)

Snubblade över denna artikel igår.

Huvudfiguren är Ronnie Löf. En lurig gubbtjyv och legend i långloppskretsar för oss i östra Svealand. Jag minns hans namn i resultatlistorna redan som liten grabb, när man allt som oftast fick ta sig till Gästrikland för att träna och tävla. Vintrarna på slutet av 90-talet var inte särskilt snörika hemma i Ankarstaden.

På den tiden var han lite av en idol.

2008 var lite av ett genombrott för mig. Speciellt Orsa Grönklitt Ski Marathon. 2006 (mitt första Vasalopp) var jag runt 1050. 2007, med förkylning, 1400.

Jag hade bara kört en tävling den vintern, ett par veckor innan.

Ett ”turrenn” i Norge på bakfyllan. Stenfjellsrunden, 42km, med brutal banprofil (850hm):

Jag kommer ihåg att jag var stum som en jävla gris på toppen av första backen. Om jag minns rätt, så fick jag helt enkelt börja gå – när pulsen var uppe på 95%. Körde med fäste (om än bakhalt).

Det var allt. Hade dock tränat bra hela hösten och vintern tillsammans med Espen H. Weltzien och de andra i IL Tyrving. Bodde då strax utanför Oslo. Målade och åkte skidor. Espen som sedan ett antal år tillbaka är Stockholms överlägset bästa skidåkare. Om andan faller på.

I december 2007 var jag också på träningsläger i Brux, tillsammans med ett gäng från Norrtälje:

Formen och allmän status var väldigt oklar, när vi testade skidor med Roslagsbro Butchers, dagen innan:

Jonas Henningsson och Fantomen Skogh. OBS. lägger på fäste som alltid på träning.

Dagsmeja och kallgrader om natten hade gjort snön grov och lättåkt. Tävlingen gick för ovanlighetens skull på den ordinarie, lite tuffare, bansträckningen. Runt Hällberg, etc.

Det gick fort från start. Riktigt fort. Runt ”Stormon” på första varvet kommer jag ihåg att jag letade rätt på det mest snabbåkta spåret, som då var det längst till vänster (det hade inte blivit omkört på morgonen).

Plötsligt var jag ikapp min idol – Ronnie Löf. Jag låg alltså i samma klunga som honom på väg in i Hällbergsbackarna. Ronnie som varit 39:a på Vasaloppet vintern innan – och 34:a året innan det.

Jag kände att jag var riktig mör minns jag och tänkte ”får vara riktigt glad om jag är med till botten av den långa jävla backen”, upp mot elljusspåret. Vi hade blivit en större klunga med säkert 20pers. Tror att jag och Ronnie(?) var de enda som körde ovallat. Därför var vi också först in i den långa backen. Döm av min förvåning, när vi också var först upp till elljuspåret. Sen hände något riktigt sjukt.

I den sinnessjuka backen på elljusspåret (där man normalt sett saxar) så bara försvann Ronnie. Jag har sett mycket i mitt liv. Väldigt mycket. Men har varken förr eller senare, sett en människa staka uppför en backe så fort. Jag såg med egna ögon storheten i de långa stavarna och Ronnies speciellt utvecklade teknik.

OBS. speciellt utvecklade – för att kunna åka med så långa stavar. En förutsättning för att dra nytta av det.

Andra varvet minns jag inte mycket av, mer än att jag vet jag samåkte en del med Thomas Strid, IFK Mora, som året innan varit 35:a på Vasaloppet. På den tiden var han alltid riktmärke för elitledet. Kom man in på samma minut som honom i ett seedningslopp var det ALLTID elitleds-seedning.Jag gav mig helt enkelt fan, på att vara med honom in.

Han åkte ifrån mig i den långa backen in mot elljusspåret, men klarade av att komma in på upploppet samtidigt och fick stryk med bara sex sekunder. Turligt nog blev det samma helminut och jag lyckades seeda mig till elit-ledet för första gången. Det officiella beskedet kom sedvanligt ett par dagar senare.

Det var en rejäl känsla av lycka minns jag.

Med i ”klungan” var också Niclas Bärj, en riktigt trevlig kille från hälsinge-skogarna. Vi hade ett riktigt bra samarbete under loppet och det var första gången vi utbytte några ord efter loppet.

Än idag har jag aldrig kunnat matcha den insatsen. På 42km snittade jag 93% av maxpuls, trots att jag körde ovallat och bara stakade. Har inte kvar filerna, så det kan vara så att detta blivit en ”rövarhistoria” med åren. Men så vill jag minnas det.

 

Prisutdelning. Fantomen och jag.

Resultat från loppet.

På väg tillbaka till Oslo blev jag tagen för fortkörning i en radar-kontroll på norskt territorium. Över 12.000:- kostade det. Var inte jätteroligt som 20-åring. Det var med blandade känslor jag kunde lägga huvudet på kudden den kvällen.

Några veckor senare blev jag 149:a på Vasaloppet, efter en stark avslutning.

Jag vill minnas (ännu en gång) att jag hade 23:e bästa tid från Eldris och in i mål den gången. Mitt första Vasalopp helt utan fästvalla. Ronnie blev 69:a.

När jag kom tillbaka hem till familjen Weltzien i Baerum, kommer jag ihåg att jag var riktigt nöjd. Fadern i familjen, Eystein, med en fjärdeplats från Holmenkollen, sa då: 149.. det var ikke vaerst. 

På svenska säger man ”inte så värst bra…”. Det vill säga – dåligt.

På norska är det snarare ”ganska bra”.

Svävade lite på moln, den våren…