Sammanfattning

År ett. Året. Som gått. Mitt första comeback-år, efter tre av närmast total inaktivitet och fyra axeloperationer.

Smygstartade samtidigt som CCC1000 i mitten av september förra året. Det var första passet jag kunde genomföra på rullskidor/skidor utan totalknas i axeln:

,

Men regelrätt träning räknar jag från 1:a oktober. Det har sett ut såhär:

Oktober:
20h 15min (7h snustempo)
7 st. intervallpass
1 st. tävling (orientering)

November:
20h 45min
6 st. intervallpass
0 st. tävlingar

December:
37h 30min (3h 30min snustempo)
2 st. intervallpass
0 st. tävlingar

Januari:
31h 30min (14h 15min snustempo)
1 st. intervallpass
3 st. tävlingar

Februari:
34h 45min (7h 45min snustempo)
0 st. intervallpass
3 st. tävlingar

Mars:
10h
1st. intervallpass
1st. skidtävling (Vasaloppet)
13st. sjukdagar

April:
15h 10min
5st intervallpass
1st löptävling

Maj:
29h 30min (3h snustempo)
1st. löptäving (22km)
1st. testlopp (5km)
2st. intervallpass (löpning)

Juni:
8h (1h snustempo)
1st. testlopp (5km)
1st. orienteringstävling
1st. brutet marathonlopp (halvmarathon)
4st. intervallpass
7 st. sjukdagar

Juli:
7h 45min
4st. intervallpass
15st. sjukdagar

Augusti:
20h 45min (4h snustempo)
2st intervallpass (löpning)
3st intervallpass (rullskidor)

September:
33h 30min (4h snustempo)
3st. intervallpass (löpning)
4st. intervallpass (rullskidor)

Totalt:
269h 25min (44h 30min snustempo)
46st. intervallpass/testlopp
13st. tävlingar
35st. sjukdagar

Höjdpunkten under säsongen var Bessemerloppet, där jag under kortare stunder på sista varvet fick känslan av gamla tider:

Under Vasaloppet prioriterade jag att tjäna snabba vallapengar. Fanns ingen energi kvar till själva loppet. Det hela la lite av en blöt filt över hela säsongen och kanske ångrar jag mitt beslut en aning, så här i efterhand. Men man kan inte baka en kaka utan mycket deg – och någon gång kommer kanske de där pengarna till användning.

I kategorin snustempo faller alltså skidlektioner, tränaruppdrag, etc.. Räknar man bort dessa timmar, landar träningsdosen på 225h. Det är ingen skräckinjagande belastning för den vältränade – men jag upplever att jag tränat exakt så ofta och så mycket jag kunnat under hela året.

Uppskattningsvis hade jag inte fått ihop ens 200h träning totalt från Vasaloppet 2012 till 1 oktober 2015. Tillväxten har varit stor, men utgått från låga nivåer. Något som också begränsar möjligheterna att förbättras snabbt – då kroppen inte tål ordentlig träning och kräver lång återhämtning mellan passen.

Om träningsdosen varit låg, så upplever jag att totalbelastningen är desto större. Många järn i elden. Ännu så länge upplever jag att jag förbättrar mig – men en omprioritering av resurser kanske behövs, för att förbättra mig ytterligare.

Ja, vi får se. Det känns riktigt roligt att vara en bit på väg tillbaka, till den plats jag en gång befann mig. Ung och lovande. Vältränad. Till skillnad mot då, så lockar inte vinet, kvinnorna och sången på samma vis längre. Det kunde vara stökiga barmarkssäsonger även som elitledsåkare, vill jag lova. Livet är ju en evig balansgång, på alla dess sätt och vis.

Lagom till jul fyller jag 29år och det är klart att det finns en del saker som hör vuxenlivet till, som kanske ska bockas av, förutom skidåkningen. Just nu är jag varken här eller där – då hamnar man lätt överallt och ingenstans. Är det månne en liten 30-årskris?

Där finns fortfarande något vackert i att försöka prestera på sitt yttersta i skidspåret med nummerlapp, tycker jag. Av den anledningen kommer jag fortsätta träna. Hårdare och hårdare förhoppningsvis.

Nog har jag fått smaka på ödets ironi genom åren. Inte är jag samma kille nu som 2012. Lite mer avtrubbad och cynisk. Tjockare. Aningens utarbetad. Men också härdad. Alltid lär man sig något.

Ganska precis så här:

”Man måste va’ lite tuff, va
hålla igång med stockholmare så, va
raggare, modsen – alla möjliga, va
de känner mig…”

Klippet härstammar från en fantastisk dokumentärfilm – ”Snickeriet”. Jag såg den i sin helhet första gången 2005. Långt innan delar av den blev en succé på Youtube.

Det finns ännu strimmor av hopp, om att det finns snabba insatser i skidspåret, långt borta vid horisonten.

Bloggen i sig har under året haft över 101.000 visningar. Alltid retar den någon. Uppenbarligen.

Och det är ju nästan det viktigaste av allt…