Still strugglin’

Några veckor i ovisshet för er bloggläsare. Har inte hunnit, orkat eller velat ta mig tid till pennan (tangenterna). Logopeden säger att jag måste ta det lugnt, om jag ska få tillbaka rösten – så kan det kanske också vara.

Jag varnar om ett långt inlägg – det har hänt en hel del:

Lämnade av er efter ett tvåtimmars med Borsten. På lördagen blev det en tekniklektion på morgonen (1h snustempo för min del) och sen arrangerade vi DM Medeldistans i orientering.

Söndagen for jag mot Trysil. Stannade först till i Sigtuna och skulle springa DM-stafetten (orientering). Redan på uppvärmningen drog vaden ihop sig litet, och kroppen sa till mig att jag inte borde springa. Men med dåligt samvete pga. utebliven träning, ville jag hemskt gärna ha en genomkörare innan Trysil. Tog en kontroll haltandes och sedan på väg till andra kontrollen (i en brant backe) knastrade det till i vaden. Aldrig varit med om liknande. Blev tvungen att bryta.

På väg till Trysil stannade jag till vid Sixten Jernberg-statyn i Lima och mindes min farfar. 10:e september. Min farfars födelsedag. Första gången sedan 1921 som han inte varit med. Overklig känsla.

img_2215

I Trysil var sedan planen att jobba och njuta av fjällvärlden (på logopedens inrådan om inte annat). Det gick såklart inte med min ”gubbvad”. Byggmöte med en av ”den moderna stakningsteknikens fäder” (Petter Myhlback – kunden) och snickaren:

img_2239

Genomförde ett rullskidpass, ca 500hm och närmast enbart diagonal (med känslan av att vaden skulle gå av). Roligt var dock att jag fick med mig två CCC1000-åkare, som råkade vara där i sina ”hytter”. Närmast översatt till slott.

Jag och snickar-Janne Pettersson (Häverödal och fd. ledare i såväl svenska som kinesiska längdlandslaget) blev inbjudna på middag.

Några dagar senare försökte jag gå stavgång med Petter Myhlback & son. Funkade om jag gick som Pingvinen i Batman – inte annars.

Toppen av Trysilfjellet:

Det var första gången på många år som jag ”gjort något nytt”. Befriande. Lite så jag egentligen vill leva. Men inte gör. Gjorde förr. Och mådde bra av.

I övrigt bodde vi (jag o Janne) på bygget. Jobbade från uppstigning till sängdags – undantaget någon sängfösare om kvällen, sittandes på brädhögen. Familjen stod för ”markservice” vilket gjorde att tillvaron trots allt kändes underbar. Trevliga och roliga barn dessutom – utöver de vuxna.

En kväll unnade vi oss åtminstone ett besök på Radisson-hotellet:

img_2267

Anlände utarbetad till Ankarstaden, sen torsdag kväll, för en vecka sedan. Fredagen ägnade jag faktiskt åt annat än måleri.

Lördag morgon for jag till Lidingö för att vara serviceman åt två av mina favorit-atleter, Borsten o Fanny (Borstens tjej):

img_2263

Jag åkte rullskidor mellan stationerna och fick ligga i som ett as för att hinna. Det var fler löpare som kände igen mig, än det jag kände igen – alltid kul att få påhejningar, men jag tycker förhållandet borde vara motsatt givet situationen. En av löparna tror jag att jag sprang med upp mot Odenplan på Sthlm Marathon ifjol (han hejade då också) – han tyckte jag måste blogga mer, vilket jag kan hålla med om (?).

Tre nya måleriprojekt trillade in under mina 48 timmar i frihet, så söndagen fick användas till att beta av ett av dem. Träning var ju inte att tänka på med skadehistoriken. Kände även under jobbet att så fort jag tog i, i vissa vinklar, så brann det till i vaden.

I tisdags tyckte jag vaden var lite bättre och då fick jag så till ett riktigt ordentligt intervallpass på rullskidor med Norrtälje XC (enbart stakning):

img_2269

Cirka 3.40×3+5.50×3. Hösta pulsen redan på fjärde intervallen: 95.6%. Tvärstum i låren, men kunde ändå mata på. Snittpuls med vila på den dryga halvtimmen blev 87%.

Den lilla tröst som går att finna i tillvaron är att pulsen är på bättre nivåer än ifjol och att jag trots mycket medioker träning drar runt intervallerna på 2.30-2.40/km med Elpex 2:or.

Just nu kan jag inte bättre. Hela livet ligger som en stor börda över mig och jag har inte motivation till att göra mycket åt det heller. I had to get P-A-I-D.

Många bitar som ska ligga till rätta för att orka bedriva någon seriösare satsning. Just nu bedriver jag ”sova ikapp”-projektet, vilket gör att arbetsdagarna blir långa mot kvällen. Efter att inte ha kunnat sova på fyra månader (mardrömmar) så sover jag nu som ett änglabarn. Den enkla lösningen var att börja använda CPAP-maskinen igen. Att jag inte kom på det tidigare, gör mig frustrerad. Psykisk ohälsa i kombination med sömnapné är ett ämne som saknar forskning – tyvärr.

Jag tror faktiskt att jag känner mig starkare (men tjockare) också. Men tror gör man ju i kyrkan. Det är tur att det är en evighet kvar till vintern och Vasaloppet!

Fast inte i Idre, Grönklitt och Bruksvallarna såklart – där försöker man tjänar pengar genom att locka snökåta motionärer redan från slutet av oktober.

Till vilken nytta undrar jag, som knappt hunnit fimpa ciggen…

Igår jobbade jag till halv åtta i Märsta och åkte direkt till ett styrelsemöte för OK Roslagen. Hemma klockan 22.

Ingen träning således..

 

En reaktion på ”Still strugglin’

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s