Utförligare om Lindmansloppet

Förra söndagen var det som sagt Marcialonga. Ni har ju fått uppdateringar i grova drag om hur veckan avlöpte efter det.

Januari 2017 avslutades i alla fall och kunde summeras såhär:
52h (10h 35min snustempo)
2 st. intervallpass älglöpning
1 st. tröskeltest löpning
1 st. träningstävling på skidor
4 st. skidtävlingar

Januari 2016:

31h 30min (14h 15min snustempo)
1 st. intervallpass
3 st. tävlingar

Med tanke på att förra månaden var ett rekord som hette duga:
44h (2h snustempo)
5 st. intervallpass (älglöp)
1 st. intervallpass (skidor)

Så har det varit en sliten indian denna månad.

Har ju beskrivit hur februari startade med stafett i onsdag och hur jag mådde då. Torsdagen och fredagen var inte mycket bättre. Lyckades iaf hålla i antal tekniklektioner och en träning med CCC1000 för att ha råd till hyran:

När jag själv försökte åka kände jag mig nästan efterbliven i flås och armmuskler. Jag kom nästan inte framåt.

Lördag fick jag ytterligare en välbehövlig sovmorgon, lagom till stafetterna från SM. Vilken fantastisk avslutning det var på herrvarianten. OTROLIGT!

Sen en tekniklektion igen och därefter vallning av en drös med skidor i duggregnet. Tre par åt mig själv (och min farsa, som fick åka på de jag ratade) och två par åt andra:

img_0422

På söndag morgon var det sen den första dagen jag känt mig som en människa efter Marcialonga. Var fortfarande rädd för att muskulaturen var sliten, men fanns inte mycket att göra åt saken.

Skidtester och grubblerier. Jag bestämde mig för att köra på mitt gamla guldpar:

På bilden syns också klubbens behållare för vätska. Serviceteamet gjorde ett enormt jobb under loppet för den rödvita armén.

Petade i mig tre koffeintabletter och hoppades det skulle bedöva den värsta muskulära tröttheten. Kom iväg OK i starten, utan att ta i allt vad jag hade. Många stressade åkare på det trånga konstsnöspåret och jag var bara cenimeter från att bli fälld i första kurvan av någon som var rädd att tappa en tiondels sekund.

Claes Steimert (08 Rullskidklubb) anförde och jag hittade en behaglig position – även om jag fick ta i precis allt jag hade. Redan under andra varvet (av 14) var jag uppe mot 95% och vände.

img_0436

Vi blev ca 9-10 gubbar efter en stund och jag låg hela tiden långt bak och sladdade.

Dragspelseffekt över krönen på de två backarna/varv och att jag medvetet tog det lugnt i backarna, gjorde att jag fick jaga på platten. Med lite tankeverksamhet och bra skidor kom jag dock allt som oftast ikapp snabbt. Hade tänkt dricka sportdryck första halvan, men redan efter fem kilometer fick jag gå över på att köra kaffe/coca-cola för att kunna hänga med. Det gick inte många varv (3km) för än jag också började dricka två istället för en gång/varv, om än lite varje gång.

Så småningom var vi 7st, mig veterligen led1-åkare samt Anders Boström och jag. När Steimert gick upp och körde riktigt hårt på typ tionde varvet, så bestämde jag mig för att bara köra tills det inte fanns något kvar att köra med. Till och med Fantomen blev avhängd:

img_1075img_1077

Grabbarna körde inte bara slut på oss Roslagsbro-åkare, utan också på sig själva – som det verkade. Tempot blev åter mänskligt och Fantomen+Anders Boström kunde återansluta efter ett varv med lucka. Det märktes också tydligt att de som stakade i backarna blev trötta.

Två av de ivrigaste hakade sedan ihop i saxbacken med 1,5 varv kvar. Segraren, Fredrik Åman, fick då den avgörande luckan. Jag och Fantomen hamnade riktigt långt efter över krönet pga. detta och dragspelet. Tempot höjdes i jakten på segerkransen.

Jag lyckades väl sånär grisa mig ikapp Ekman och Steimert igen, med Fantomen hela tiden i rygg – men då var det tack och godnatt för den dagen för min del och släppte ett par sekunder igen. Det syns tydligt på dessa inzoomade bilder hur ansiktet såg ut:

img_0442img_0445

Fantomen (Thomas Skogh) gick sedan om mig med en kilometer kvar och hann ikapp klungan.

Jag lyckades dock ta i hela vägen till mål och spydde för första gången i mitt liv efter en tävling. Framförallt av koffeinförgiftning – men såklart också av utmattning. Riktigt synd att jag inte fick med den sista milen på pulsklockan, för där fick jag jobba.

Framförallt var det en underbar känsla att, för första gången sedan comebacken förra året, kunna ta i och plåga sig ett helt långlopp.

Som Stefan Ekman sa efter loppet: ”Jadu David, det var på tiden att vi åkte i samma klunga igen..”. Jag kunde inte annat än hålla med.

Det var faktiskt ett par gånger under loppet som jag var nära till tårarna. När det blev en liten lucka framåt och jag bara tog i några extra staktag för att komma ikapp. Underbar känsla. Även om huvudet gick bananas av koffeinet, så blev jag faktiskt rörd. Och lycklig.

Nu när jag ”kommit ner” igen och ser nyktert på det, så är det ju bara ett steg på vägen. Blicken är redan fäst framåt.  Det är ju detta som är lite av ”problematiken” med idrotten – man hinner aldrig riktigt njuta, för det kommer alltid nya mål. Och nya besvikelser.

img_0444

På ett sätt kan man ju undra varför man håller på med detta….

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s