Säsongen 2016/2017 (KjellA)

Fick frågan idag på mitt Instagram-konto, från Claes Steimert, Stockholms Rullskidklubb. Claes som tillhör den yppersta Stockholms-eliten vad gäller långlopp på skidor:

”Vad har du för mål i år då? Du ser ju ut att vara i kanonform. Ska du tillbaka till elitledet?”

Jag vidhöll linjen om att mitt mål med säsongen är att ta mig in bland tungrullarna i led1. Med en 750:e plats i fjolårets Vasalopp, torde det vara en rimlig utvecklingskurva. Speciellt med allt som sker i livet, utöver skidåkningen.

Det som allra mest talar mot min satsning mot led 1, är drevet. Drevet? Ja, precis.

Jag:
1. Kör aldrig långa stakpass (möjligen i februari och på tävling)
2. Åker med ”korta” stavar. Mycket kortare än tillåtet (de nya reglerna).
3. Åker aldrig någonsin med tyngre rullmotstånd än 2:or

Dessutom – enligt drevet:
4. Nivån har blivit oerhört mycket högre de sista åren. För ”alla” följer punkt 1-3.

Egentligen finns det ingen idé att ens satsa mot led 1 i vinter – eftersom jag inte kommer byta träningsstrategi. Jag är slagen på förhand.

Via min vän och kollega, Mattias, som jobbar mycket ute på Ljusterö, har också jag hamnat där ute på många jobb. Bland snickarna i trakten kallas jag för ”surfar’n”. Såklart på grund av det yttre – på den tiden jag började synas där ute (runt 2011-2012). Det de inte visste – var att jag bara ”surfar” på tvåor:

483346_10151969886020704_1087213801_n.jpg

Jag har tre personliga mål för vintern. Och dessa kan jag sticka ut hakan med:
1. Seeda mig till led 1.
2. Bli topp 500 på Vasaloppet.
3. Slå Kjell Arild Karlsen på Marcialonga

Kjell Arild och jag har väl känt varandra sedan 2006, ungefär. Då var jag på ”Blodslitet” i Fredrikstad (södra Norge). Säsongsavslutning för de norska orienterarna. Ultralång distans – som det kallas. Därefter en sju helvetes fest. Jag sprang inte loppet, utan festade bara.

Den gången var det jag, Anton Lif och John Fredriksson (vars far haft svenskt rekord i marathon – Peter Fredriksson) som åkte från Stockholm. Vi hämtade upp Tobias Öström i Karlstad. Vill minnas vi åkte ungefär klockan 03.00 från Stockholm, för att hinna i tid till starten. Jag körde, medans de andra sov. Huvudanledningen den gången var väl egentligen för att John hade fattat tycke för Ingunn Weltzien under JVM i orientering. Det var nog ömsesidigt. Sagostund. Men det blev kortvarigt idag lever hon lyckligt med Martin Johansson i svenska längdlandslaget och hennes lillebror är en av mina allra bästa vänner.

Livet.

Kjell Arild var några år äldre och det var en person man såg upp till. 2007 var jag i Trondheim (återigen på fest) och fick då sova hemma hos ”Kjella”:

1915324_330343625703_6224937_n.jpg

Andreas Høye bodde också där minns jag (löpte Frankfurt marathon precis, på 2.27.14 – imponerande). Ingunn och Martin hade också precis blivit ett par och var med på festligheterna – bara för att göra tidslinjen komplett.

Till råga på allt fick jag till ett skate-pass med Tore Berdal, Team United Bakeries, uppe i Bymarka.

2011 arrangerades O-ringen i Hälsingland. Inför ”sjätte etappen” såg det ut så här:

296692_10150763832700704_7280394_n (1).jpg
Anton Östlin, jag, Espen Jakobsen och Kjell Arild
262571_10150763835420704_3676597_n.jpg
Kjell Arild, jag och Erik Sagvolden

På Marcialonga ifjol, som var den första skidtävling vi egentligen möts, såg det ut såhär:

Kjell Arild – placering 362 – tid 3.49.12
Jag – placering 391 – 3.51.41

Som ni märker är det få som går säkra på bloggen. Hur säkra de är i skidspåren i vinter – det är osäkert.

Vad tror du…?

 

6 reaktioner på ”Säsongen 2016/2017 (KjellA)

  1. Nyfiken

    Hej David,
    läste precis på din bloggkolega Erik Wickströms blogg följande ”…stora framsteg genom SkiErg, trögre rullskidshjul och hårda långpass. Det är också tre av mina ”hjärtefrågor” när det kommer skidträning.” Intressant att ni har så pass olika uppfattningar i just detta ämne. Vore intressant att höra en mer utförlig beskrivning till hur du kommit fram till dina hjärtefrågor och varför ditt upplägg skiller sig så pass mycjet. Som den glada motionär jag är tycker jag för många försöker kopiera elitåkarnas upplägg och själv kör jag något mellanting mellan din och Eriks tro. Dvs 2:or på rullskidor för att hitta rätt träff (och träningsglädjen). Relativt hårt tempo på längre pass och avskyr Skierg men försöker klämma in mycket naturliga intervaller i den mesta träningen men lyssnar på kroppen och kör inte för hårt om jag är sliten.

    Gilla

    1. Hej! Faktum är att vi inte bara är bloggkollegor, utan också kollegor i form av tränare för ”CCC1000”. Vi är aldrig överens.

      Jag borde kanske lägga band på tungan, eftersom han är kändis i dessa kretsar. Redaktör på Vasalöparen, skriver böcker, har fullbokade kurser och läger till höger och vänster, mm. Själv är jag målare. I huvudsak.

      Den största skillnaden oss i mellan, vilket JAG tycker Erik är alldeles för dålig på att informera om – det är att han gått på både skidgymnasium OCH skiduniversitet i Alaska. Han har tränat väldigt mycket i sina dagar och har ett syreupptag som säkert är väldigt högt. Jag vet ingen exakt siffra. Dessutom väger han betydligt mycket mindre än den genomsnittliga motionären/elitmotionären – vilket redan från början ger bättre grundförutsättningar och man blir mycket mer ”lätttränad”.

      Jag är bara en helt vanlig folkölsalkis som gick byggprogrammet hemma i Norrtälje, för jag inte förstod värdet av att plugga – trots att jag både kunnat och borde gjort det.

      Erik går ju emot det mesta i form av forskning och enligt egen utsago baserar han sina träningstips, på det som funkar på honom själv. Vilket jag enligt ovan nämnda anledning inte anser helt relevant.

      För egen del, baserar jag det mesta av min träning på att maximera syreupptaget och höja mjölksyratröskeln. Att det bara går att komma upp till ca 85% av max syreupptag med stakning är allmänt kännt (detta fick jag till och med Erik att erkänna vid uppstarten av CCC1000 i år).

      2:or vs. 3:or är dock något jag kommit underfund med själv. Men det ska väl sägas att även eliten körde stakpassen på 2:or ända fram till runt 2013. Om de blivit något bättre sen dess? Det är jag jävligt osäker på. Det finns ingen korrelation (enligt forskning) mellan stakstyrka och högre syreupptag vid stakning. Alltså – man får inte högre syreupptag, genom mera stakträning/styrketräning för överkroppen. Dvs. man kan bara åka marginellt fortare genom att träna mycket eller litet stakning – eftersom problematiken är att man blir stum när man åker fortare. Inte att man blir ”trött i armarn”. Det kan säkert vara en fördel att vara extra stark om det skulle vara extremt tungfört någon gång – men med dagens vallor och strukturverktyg, går det i princip aldrig så tungt. För eliten, som inte längre kan höja sitt VO2max mer – så är såklart stakstyrka och teknik i princip det enda de kan förbättra. Därför stakar det. Men för oss andra, som inte maxat ur genetiskt VO2max – så kommer det gå mycket fortare att förbättra sig genom att jobba med den faktorn än styrkan.

      Det är jättebra att Eriks kunder förbättrar sig, med hans hjälp, och det kan mycket väl vara så att jag har fel. MEN – jag tror den stora anledningen till att de förbättrar sig är för att de får hjälp att träna mer strukturerat, samt ett bättre helhetskoncept rent levnadsmässigt. Säkerligen tränar de mer seriöst också – i och med att de tagit hjälp av honom.

      Någon egentlig forskning på hur mycket bättre ”hans” kunder blivit, om han givit dem ”mina” tips – finns inte.

      Det allra bästa är att göra precis som du gjort – suga åt sig information från alla håll och kanter. Sen bildar man sig en egen bild av verkligheten. Så har i alla fall jag gjort.

      Att lyssna på kroppen är det allra viktigaste. Att köra hårt när man är pigg och lugnt när man är trött och sliten. Vad det står på träningsschemat är totalt irrelevant – egentligen.

      Hoppas du blev lite klokare – återkom med mer frågor…

      Om Erik håller med om ovan – det vet jag inte! 🙂

      DH

      Gilla

      1. Nyfiken

        Tack för utförliga svar och en bra blogg!
        Jag instämmer, baserat på min egna utveckling samt den litteratur jag läst, att höja syreupptagningsförmågan är det som snabbast ger resultat för oss som härjar en bit ner i resultatlistorna, givet att det inte finns landvinningar kvar att göra rent tekniskt. Som jag ser det är det väl egentligen inte svårare än att utsätta sig för situationer där pulsen når så högt som möjligt, med variation mellan längd på intervallerna likväl som träningsform för att minska slitaget på kroppen. Med det i åtanke vore det ändå intressant att höra lite närmare hur du tänker kring antal intervallpass, antal intervaller, längd på intervaller, vilotid mellan intervaller och vilken % av maxpuls du vill åstadkomma under dessa pass. Därtill undrar jag hur man bör resonera kring medelpulsen kontra maxpulsen under under en intervall. Vad är viktigt och varför?

        Gilla

      2. Shit, det är fruktansvärt svårt att svara dig i skriftlig form på bara ett inlägg. Det krävs en helkväll och några sexpack med folköl för det.

        Jag undviker anaerob verksamhet (A3+) för det sliter för mycket. Det kan vara bra en kortare tid som formhöjande, men generellt över tid kommer formen gå nedåt. För mig duger det gott att ”tävla mig i form”, eftersom Vasaloppet avslutar säsongen. Utöver det, handlar det om att ha så många minuter som möjligt, med så hög puls som möjligt – fast under tröskeln.

        När jag tränar har jag som målbild att ha över 20min aktiv intervalltid på löpning (o. liknande) och 30min på skidor/rullskidor. Blir det mer riskerar jag bli sliten och då hämmar det totalen.

        Jag tycker man absolut max ska sikta på intervaller var tredje dag eller 2ggr/vecka. På 1 intervallpass går det två A1-pass. Så tränar du bara tre pass på en vecka, bör två av dessa vara i A1.

        Jag förespråkar och gillar själv att köra ”så långa intervaller som möjligt”. Dels för att man då lättare kommer upp och kan bibehålla en vettig pulsnivå. Men också för att det mentalt handlar om att lära sig ligga på tröskeln under långa perioder, rent mentalt. Speciellt om man satsar på långlopp. Psyket är oftast det stora problemet för vanliga motionärer. Man är inte van vid smärtan.

        För egen del märker jag att ju mer jag tränar, rent allmänt, ju svårare blir det att hålla en hög nivå på pulsen under intervallerna. Jag vägrar gå över gränsen då det ”känns jobbigt för musklerna”, för då börjar det slita riktigt mycket. Därför kan maxpuls och snittpuls variera för en intervall. Ju mer man tränar, ju mer viktig blir Borgskalan – snarare än pulsen. Puls är generellt en dålig mätningsteknik, eftersom syreupptaget varierar stort beroende på aktivitet. Men det är dock det lättaste av de bra sätten. En bra medelpuls för intervaller ligger mellan 85%-tröskel. Tröskeln varierar. Jag har väldigt svårt komma upp till 90% i snitt nu för tiden.

        Generellt rekommenderar jag av ovanstående anledningar att köra intervaller som är över 7min långa.

        MVH /DH

        Gilla

  2. Nyfiken

    Stort tack för dina tankar David.
    Jag gillar ditt resonemang kring vikten av att träna på tröskelnivån, anpassat för långlopp. Jag tror även det ger mer effekt rent tävlingsmässigt för egen del då jag inte har behov av att göra ryck eller spurta under tävlingar utan det är en hög medelfart som är intressant.

    Jag lovar att bjuda på några öl om vi stöter på varandra någon gång i utbyte mot mer träningsfilosofi!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s