När man får tid att reflektera

Ta ett steg tillbaka och analysera vad ända in i helvete det egentligen är man håller på med.

Idag har målarpenseln fått vila. Rätt sak, i rätt tid. Ungefär det allt handlar om. Oavsett om det gäller träning, arbete eller förhållanden. Idag var det fel tid för mig att måla, då det var bättre för snickaren att få göra klart. Därav har penslarna fått vila idag.

Äntligen har jag så fått tid att ägna mig åt lite pappersarbete. Faktum är att det var ganska mycket. Har inte hunnit fakturera mer än något enstaka jobb på den här sidan nyår, så berget hade blivit ganska högt – med tanke på att jag inte direkt legat på latsidan arbetsmässigt. Sju timmar tog det och förhoppningsvis ska jag väl komma ut på plussidan, när det ekonomiska så småningom ska summeras.

img_7589

Till skillnad mot vanliga vardagar när det alltid är lite stressigt och slipdammet yr runt öronen, fanns lite utrymme att grubbla.

Det är inte sunt det jag håller på med. Träna för Stockholm Marathon. 42km asfalslöpning. Med min träningsbakgrund. Till vilken nytta egentligen? Ändå är det så roligt, att jag absolut inte kan vara utan. Jag har blivit besatt nu, av att träna. Slut i huvudet, rent av.

Så fort jag ser någon som springer, analyserar jag utrustning – skor, kläder, vätskebälten och så vidare. Det som förvånar mig mest är två saker:
1. Fy fan så lurade folk blir med prylar. Det ser ut som de har hela butiken på sig när de löper. Och telefon. Och hörlurar. Och någon vätskeryggsäck. Ska de springa tvärs över Europa utan att stanna – eller vad är det frågan om? Springa Kungsholmen runt är ingen äventyrsexpedition, så är det bara.
2. Fy fan så mycket kläder folk har på sig. Ett par split-shorts och t-shirt funkar väl i ur och skur?

Hur som helst, är det riktigt häftigt att märka hur kroppen gått från att inte tänka på tränings alls under tre år – till att bara kunna tänka på träning. Jag tänker på nästa pass, jag tänker på maran. Mitt sinne börjar bli allt mer redo. Jag längtar efter morgondagens pass. Vill känna hur det känns. Vill förbättra formen. Vill ta nästa steg. Men det gäller att vara kylig.

Det som slår mig, är ju också det sjuka i att vara så besatt – när man är så jävla dålig. Jag menar – jag siktar på 3h 15min.Mer än en timme långsammare än det svenska rekordet. Är det ens värt att hålla på som man gör – på den nivån? Vad är alternativet? Man måste ju börja någonstans? Vad offras – och vad bör offras? Vad är en uppoffring? Varför finns vi?

Det viktiga för mig gällande träning, är att jag får tävla. Ha ett mål. Planera. Göra sitt bästa. Pressa gränserna.

Det bästa med Stockholm Marathon är att det är en disciplin och sträcka som går att jämföra från år till år. Långt tillbaka i tiden. Det går inte att komma med bortförklaringar. Inga ursäkter. Den tid du får – är den tid du sprungit på. Inte mer – inte mindre. Det är bara du mot smärtan. Där och då.

Trots det, om man lyckas, så får man ändå den där känslan av att det var ”resan som var målet”. Det som grundlade för resultatet. Alla stenhårda, långa och tuffa pass man kört. Intervallen när man bet ihop och pressade lite extra, eller långpasset då man körde litet längre. Bara för det där resultatet. Den enda dagen.

Jag som är väldigt cyniskt lagd, gillar detta. Ett helt befriande sätt att ta sig genom vardagens meningslösa problemlösande. Glömma småbekymmer och bara försvinna in i kampen. Kriget. Maran.

Vakna, jobba, äta, träna och sova. Dagarna och livet passerar förbi. Ångestfritt.

Helt bekymmersfri är dock inte heller min vardag. Vaderna ömmar och Tibialis Posterior (enligt Linus Mood) är väl något överansträngda. Detta hade jag enorma problem med som junior. Benhinnorna hinner inte med, när musklerna växer. Har kört kompressionstrumpor två dagar i rad nu:

img_7577

Samma Linus skickade en youtube-film med stretchövning. Det är inte helt jävla otänkbart att jag kommer göra den – men inte heller någon självklarhet. Stretching är farligt. Katter stretchar inte.

Saker och ting får bara inte balla ur nu, med så lite kvar. Vad spelar det egentligen för roll? Egentligen ingen. Men ändå känns det som det viktigaste i hela världen.

Vilade igår och vilar idag. Riktigt gott. I morgon kör jag näst sista planerade löppasset. Det blir mellan 10-15km varav sista 5km ska gå i marathonfart. Alltså 4.37/km. Det har ni förstått vid det här laget. Känna på farten lite.

Vi får se hur det går…

2 reaktioner på ”När man får tid att reflektera

  1. Kalle

    Haha, känner att följande du skriver verkligen stämmer in på mig också för tillfället ; ”Jag längtar efter morgondagens pass. Vill känna hur det känns. Vill förbättra formen. Vill ta nästa steg. Men det gäller att vara kylig. Det som slår mig, är ju också det sjuka i att vara så besatt – när man är så jävla dålig”
    /Kalle

    Gilla

Lämna ett svar till fredrik Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s