Fyra veckor kvar

En månad. 28 dagar. Och det minskar hela tiden..

När jag i tosdags lunkade runt Ottarsloppet, var det 15:e av 25 planerade löppass inför Stockholm Marathon. Tio löppass kvar på fyra veckor. Två och ett halvt löppass i veckan alltså. Det jävliga är att sista veckan går bort för vila. Då återstår bara tre veckor att träna på. Äckligt kort tid kvar, alltså. Lätta känslor av panik och ångest faller sig på. Speciellt eftersom jag blev så gränslöst trött under Ottarsloppet.

Jag saknar verkligen de två sjukveckor jag hade efter Vasaloppet..

Tanken är att jag kommer köra samma upplägg som jag gör inför Vasaloppet. Vilar mig i form. Sista rejäla långpasset kör jag med en vecka kvar. Månne, månne att det blir ett kortare joggingpass under veckan inför loppet också, för att försöka få till någon sorts superkompensation – men det är något oklart då jag tenderar att få träningsvärk och bli sliten bara någon yppar ordet löpning.

Inför Vasaloppet brukar jag generellt köra en mängdvecka mellan tre-två veckor kvar. Därefter tränar jag sparsamt, vilar upp mig och kör ett rejält långpass söndagen innan loppet (i år blev det Mångsbodarna-Mora).

Problematiken är att jag inte alls är mottaglig för mängdträning på det sättet vad det gäller löpning och därför kommer formtoppningen bli en svårknäckt ekvation. Tur man har ”flera” veckor på sig att tänka ut svaret.

kubik
Toppform i kubik

Var ju bra jävla mosig efter löptävlingen och skidsprinten, men eftersom tiden ofta är knapp för en annan (ungefär som med marathon-projektet) så passade jag på att titta på lite målerijobb hos en skidåkarbekant i Knivsta, på väg hem till Norrtälje. Vi får se var det landar! Att livet som ungkarl ska behöva vara ett sånt jävla pussel med timmar och minuter hit och dit – det är helt osannolikt.

Satte på mig stödstrumpor efter tävlingen i förhoppning om att vaderna inte skulle bli helt ödelagda. Hade de på mig även när jag somnade senare under kvällen. Vaknade någon gång under natten av att det kändes som att fötterna skulle sprängas. Antingen var det blodbrist – eller för mycket blod. Det finns säkert forskare som kan svara på det – men av åkte de illa kvickt.

Hade innerligt sett fram emot en sovmorgon igår, eftersom det trots allt var en  klämdag och jag var allt för sliten för att kunna jobba ordentligt, men vaknade av att min farsa ringde mig klockan 08.00 och undrade om jag var på jobbet. Så kan det gå. Det gjorde absolut ingenting för jag var riktigt utvilad. Fantastiskt hur gott man sover efter ett ordentligt dagsverke.

Istället satte jag på mig rullskidorna och drog iväg till min gamla barndomsvän, Joel, och hans lilla familj. De skulle ut på cykeltur till lekparken. Jag tänkte det var lika bra att försöka bränna lite kcal:

img_7263

Ingen regelrätt träning men närmare 15km uppdelat på tre etapper, blev det nog, i jeans-shorts. Snustempo.

Vaderna kändes helt okej (kanske tack vare stödstrumporna). Låren däremot var riktigt stela. Stapplade nedför trapporna utanför lägenheten. Det allra värsta är att jag nästan har lika mycket träningsvärk i arm- och bröstmuskler som i benen efter skidåkningen i Ottarsborg. Då förstår ni att man är en sann motionär.

Jag hann bara precis komma hem på eftermiddagen innan det ringde i telefonen:

-Är du med i orienteringsklubben?
-Ja, svarade jag. (Eftersom jag sitter i styrelsen)

Tydligen hade folk gått genom hennes hästhage och tomt för att hitta en kontroll på Hitta Ut. Det var bara till att sätta sig i bilen, fixa fram en karta, åka ut och kika, se till så skyltar kommer på plats, och så vidare.

Så kan också en fredagseftermiddag se ut. Men slutet gott – allting gott!

Bantande under lunchen (tog en sallad på pizzerian för första gången i mitt liv) men till middag blev det grillat och bärs hemma hos samma lilla sällskap som jag spenderat dagen med. Blev hämtad i bil, men efter middag och några pilsner fick det åter bli rullskidorna hem! Mycket bättre än taxi för ett från val till smal-projekt – inte sant?

Idag, lördag, har jag kört två kortare rullskidpass i behaglig A1. Till och från orienteringstävlingen. Totalt 26km. Kan jag fortsätta denna trend med spontanträning så bådar det mycket gott för formen fram mot nästa vinter. Generellt känns rullskidåkningen klart över förväntan. Ska inte ta i så jag spricker, men känner mig nästan stark.

img_7283img_7286

Jobbet som speaker gick inte som på räls, då vi hade strul med ljudanläggningen. Imorgon tar vi nya tag.

Förhoppningen är löpa 20km asfalt imorgon innan orienteringsarrangemanget. Förhoppning. Idag är jag icke löpbar…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s