Summering av Italien-resan

Fredag morgon (arla) gick flyget till München där hyrbilen väntade. Trodde man. Men vår reseledare Lill-Micke Svensson hade visst bokat bil i Frankfurt, han. Med ett leende fyllt av Ettan Portion Original och lite ovikta sedlar från Carnegie ställde han dock saker och ting till rätta på rekordtid. En eloge.

Vi fick nöja oss med en Mercedes av E-klass, vilket blev lite trångt för fyra fullvuxna karlar, fyra skidfodral och packning.

IMG_5980

Viljan var stark och efter fyra timmar var vi framme. Som jag var inne på innan loppet, kände jag mig riktigt sliten och trött förra veckan. Jag fick till en nödvändig ”power-nap” i bilen ned, på 30 minuter. Det var precis vad jag behövde. Mådde riktigt dåligt innan det.

I bilen ned lyckades jag värva en ny åkare till Roslagsbro IF, och det var min gamla adept i CCC1000: Robert Foss. Den evigt unge norrmannen, med det ändlöst glada humöret och välkammade frisyren. Välkommen!

IMG_5983.JPG
Robert Foss och Mikael Svensson – båda Roslagsbro IF
IMG_5985.JPG
Jag och Leif Tynong

Det var vi fyra som åkte i bilen. Stort att få dela en Mercedes med idel legendarer. Vi var tre bilar från München. Vår bil var dock den enda som undkom bilolyckan som hände bara någon mil från hotellet. I väntan på de andra blev det både en och två öl för mycket för oss. När de andra sedan trillade in på hotellet, visade det sig att ett av sällskapen varit först på plats. En italiensk kvinna hade kommit över på fel sida av vägen i en tunnel och frontalkrockat med tre norrmän som skulle åkt loppet. Kvinnan blodig och skrek av smärta. Norske föraren chockad och de andra två bröt ryggen. Bilarna var det inte mycket kvar av. Hemskt. Alla i vårt gäng klarade sig, om än med några sekunders marginal.

Kvällen fortsatte väl med snöbollseffekt i baren, kan man säga. På Hotell Sayonara bjuder också ägarna på rödvin till maten. Något som passat vintruten Erik Wickström (som inte åker lopp utomlands i år) och Adam Steen. Blev någon timme för sent innan jag somnade. Men man måste väl leva också?

Detta gäng är förbjudet morgonpigga, så man får aldrig vila upp sig heller. Dagen innan loppet handlade därför mest om att få gå och lägga sig. Vallade skidor (klistervallning till tre personer) under förmiddagen, innan vi drog ut en sväng efter lunch och provåkte delar av banan. Träffade av en slump Kjell Arild Karlsen, en gammal orienteringsbekant och krökarpolare från Fredrikstad, som börjat åka lite mer skidor på senare dagar.

Hotellet vi bott på sista två åren ligger ca 5km norr om starten – ungefär 100m från spåret. Läget är perfekt. Inte en enda snöflinga det fanns vid sidan om spåren och rejält varmt. Kändes fruktansvärt dåligt i kroppen.

IMG_5992.JPG

Loppet då:

Efter en god natts sömn vaknade jag och kände mig lite bättre faktiskt. Om än inte den formtopp jag hade försökt få till. Den lyste verkligen med sin frånvaro. Målsättningen var satt till topp 929 (min placering från 2014). Startade i tredje startgrupp (400-1000). Kom iväg i den sista tredjedelen av detta fält.

Blev köer i de första backarna och det vimlade av ”veteraner” (som får starta i detta led), damer och ”drönare” som försökte köra ovallat trots att de inte orkade staka alls uppför. Nedför var det också stopp, då drönarna redan plogat fram rejält med is.

ft00000824_5.jpg

Jag åkte tillsammans med Mikael Svensson halvvägs upp till Canazei, där jag fick släppa. Dit är det ca 18km, svagt uppför hela vägen. Här var jag rejält, rejält trött. Jag insåg dock i tid, att om jag inte saktar ner nu – kommer jag inte komma i mål. Vid passering och vändning där uppe hade jag tappat cirka en minut på Micke och låg på 520:e plats. Uppför märks det hur fruktansvärt otränad jag är. Jag kan inte ta i. Det handlar bara om att komma upp för backen, och ha så mycket kraft kvar som möjligt.

Sen bar det av nedför. I princip 40 km med lättåkt terräng. Jag började bomba på lite mer. Passerade många åkare. Kom ganska snabbt ikapp Micke igen och skymtade dessutom ryggen på en svart/grön IK REX dräkt. Det visade sig vara Magnus Björk (blev lite överraskad. Han åker mycket fint – stort och kraftfullt – nu för tiden, så kände inte igen honom på håll). Då förstod jag att tempot ändå var okej. Micke släppte ganska snabbt, men jag och Magnus team-körde till en bit innan Val di Fiemme skidstadion. Först kändes det bra och fick energi av att ständigt ta placeringar, men ganska snabbt fick jag ställa in mig på att bara överleva i rygg på Magnus så länge som möjligt – för att slippa göra allt jobb själv.

ft00000824_1.jpgft00000824_8.jpgft00000824_12.jpg

När vi började närma oss Val di Fiemme kom det ett par rejäla backar, och här fick jag direkt släppa. Kanske hade kunnat plåga mig lite till, men det vågade jag inte, med rädsla för att inte hålla distansen ut. Gick uppför istället för att staka eller spring-saxa. Jag grisade på med en lucka fram, när det sedan återgick till flackare terräng. Efter ytterligare några kilometer ser jag två vita CCC1000-dräkter så fort sikten blir god. Kommer ikapp dem – Henrik Granström och Jonas Albäck. De biter ifrån bra och vi blir en klunga på sju-åtta gubbar. Björk i spets. I Predazzo passerar jag som 396:a.

Så ser det ut i 10-15 km ned till vändningen. Kommer ifatt Mattias Forsberg också CCC1000. Jag smuttar på min sportdrycksflaska så ofta jag kan, som om det vore folköl en fredagkväll. Behöver koffein och socker. Tappar 5-10 sek i varje liten backe – men med några mirakulösa insatser åker jag ikapp igen så fort det går lättare. Fettet ger fart i nedförsbackarna.

Här blev det mycket lös snö och dåligt stavfäste. Sista 6-7km är sedan återigen svagt uppför. Jag får säga hej då till Björk för denna dagen. Jag tackar ödmjukast för hjälpen!

En gel vid sista drickastationen och jag blir lite piggare. Kan gå ikapp Albäck som här går starkt – om än inte som Björk och övriga klungan (med Granström). Känner dock att jag inte kan ge järnet (som i fornstora dagar) utan måste ändå hålla igen. Forsberg är bakom oss och klagar på kramp i magen.

Vi tar trots allt placeringar, och vid botten av den sista mytomspunna backen passerar jag som 343:a.

Får en shot med kaffe och socker av arrangören – ser Granström stå och valla om – gör misstaget att inte göra det. Snön i sista backen är otroligt lös och tungåkt. Jag orkar inte alls staka. Överskattade väl mig själv också, en aning. Eller väldigt mycket, rättare sagt. Det blev en fråga om överlevnad i serpentinerna. Jag fick gå upp. Precis som jag fick göra i de sista små knixarna genom Moena, in mot mål. Granström åkte om mig ganska omgående och var flera minuter före i mål. Tappade 40 placeringar sista två kilometerna och blev 373:a på tiden 3.51.41.

Mina deltider och ”delplaceringar” vittnar om att det ändå finns något där:

IMG_6013.PNG

Jag klarade min målsättning med råge och precis som i tremils-DM är det kräm i musklerna som saknas för att kunna åka fortare uppför. Jag är inte bättre just nu. Det kommer. Om inte i år, så nästa år. Vad kan man begära när man började träna i mitten av september?

Inför den sista backen låg jag och Kjell Arild på exakt samma sekund och delad 343:a. Han tog dock backen 2,5minuter fortare än mig och blev 344:a. Bra åkt Kjella, imponerande! Jag hoppas han glädjer sig åt detta så länge han kan. För nästa år får han ta i betydligt mer! 😉

Både jag och Lill-Micke klarade seedningen till andra led (gränsen drogs på fyra timmar) – och det är väldigt skönt eftersom målsättningen då ligger på en placering topp 1000:

IMG_6006.JPG

Efter loppet blev det sedvanling after-ski. Först pizzerian alldeles intill målet och därefter Norge-baren innan bussen gick tillbaka mot hotellet:

IMG_6004.JPGIMG_6009.JPG

På hotellet höll jag även i år i ”prisutdelning” och snabbast på hotellet var Wladimir Cuaz med en 117:e plats!

En grappa senare låg man i sängen och jag behöver väl inte säga att det gick lätt att somna.

Måndag åktes det skidor på Lavazze och tisdag i Seiser Alm, på väg tillbaka till München. Ett par timmar åt gången:

IMG_6014

IMG_2679

Vackert ”vårväder” och i princip bara konstsnö. Överallt. Dåligt vinter i alperna också. Kroppen var helt förstörd av både det ena och det andra, men det var lika bra att ta tillvara på möjligheten. Jag behöver all träning jag kan få. Tempot var lågt.

Kom hem natten till onsdag och det har varit en rejäl rivstart in i verkligheten. Har hunnit med både måleriarbete, budgetmöte med styrelsen i OK Roslagen och CCC1000-träning ikväll på Täby Konstsnöspår. Det blev väl 45minuter snustempo för min del.

Det enda jag vill göra är att sova. Hela tiden. Stressigt med allt. Har ingen överskottsenergi. Alls. Har fått munsår också, och det är ju ett tydligt tecken.

I morgon är det till råga på allt stafett-DM för Uppland i Häverödal. Vi har smått fantastiska fem lag med från Roslagsbro IF. Jag är tilltänkt på sista sträckan. Det är 7,5 km som gäller. Hoppas kroppen känns lite bättre imorgon!

När ska man hinna valla skidorna??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s